- Project Runeberg -  Karl XII:s värja /
17

(1878) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17

hvarje minut är dyrbar. Om ni äfven skulle spränga
er stolta springare för att hinna fram, så gör det. Der,
se der är en öppning; några raska språng, en väl
riktad kula och derpå ett par svenska svärdshugg, och ni
är fri.

Hjalmar Stålros, hvilkens lifliga själ eldats af
striden, hörde icke kaptenens sista ord. Med ett par
kraftiga sporrhugg tvang han sin springare fram i ursinnigt
galopp mot den anvisade svaga punkten. Hatten hade
fallit från hans hjessa, och de ljusa lockarne fladdrade
frigjorda för höstvinden. Säkert och snabbt borrade sig
hans kalla lod in i bröstet på en qvartiansofficer, som
djerft försökte att hejda honom; djnpt bet det långa
svärdet, af hans fader invigdt i slaget vid Lutzen; ögonen
blixtrade och näsborrarne vidgades för att kunna
insupa tillräckligt med luft under den ursinniga ridten, och
när han ändtligen var utanför de polska leden, som icke
nog hastigt kunnat slutas till för att hindra hans färd,
emedan han kom som en stormvind öfver dem, lågo,
utom officeren, tre qvartianer blödande på marken, utom
de två, som fått dråpslaget af den frustande springarens
hofvar.

Utan att gifva sig tid att stanna en enda sfekuiid;
utan att se sig tillbaka, sprängde fänriken fram öfver
slätten i riktning mot Obryte, der han trodde sig kunna,
träffa kungen. Af alla de kulor, som de snopne
qvartia-nerna sände efter honom, träffade endast en hans sadel,
i hvilken den blef sittande.

Den lilla svenska ryttartruppen hade snart
förminskats till hälften; kapten Kruuse var sjelf sårad, men
slogs ändå med det yttersta dödsförakt, ända till dess
han maktlös dignade ned från hästryggen. Vid åsynen
häraf ville de uppretade qvartianerna, af hvilka mänga
kände igen honom, alldenstund det icke hade förflutit så
många veckor, sedan de stodo under hans befäl, genast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:11:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/k12varja/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free