- Project Runeberg -  Karl XII:s värja /
24

(1878) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24

råde i gehänget, tvärs öfver gården till sina, vid stora
porten lägrade ryttare.

När han kom fram till ryttarnes lägerplats, såg han
sig tillbaka; såg den gamle stå qvar, och ett ironiskt leende
spelade kring hansläppar, underdethan mumladeförsigsjelf:

— Jag vet mera än du. När kapten Kruuse väl
hunnit hit, torde du vara lagom pockande.

Hjalmar Stålros fortsatte emellertid sin ridt med
oförminskad fart. Det var också en snabb och uthållig
springare, han hade, och han sparade den icke heller.
Men skymningen föll på, innan han hann fram till det
svenska lägret, som stod i närheten af Obryte. Kölden
blef allt mera genomträngande, och en kall vind blåste
öfver fälten.

— I sanning alls ingen lustfärd, den här,
mumlade han. Ett riktigt hundväder blir det till natten, och
ingenting har jag att värma mig med. Raskt framåt,
min trogne Nero, fortfor han och klappade det vackra
djuret på halsen. Skynda dig till lägret, så får du hvila
ut, kanske några timmar.

Och likasom Nero kunnat förstå, hvad hans herre
sade, så ilade han framåt i ännu skarpare traf. Slättens
enstaka nakna träd flögo förbi som vålnader, inte ett
enda ljud mer än stormens störde qvällens tystnad. Men
plötsligt hördes från en liten skogsdunge, förbi hvilken
vår nnge hjelte måste passera, prasslingar, såsom af
afbrutna trädgrenar. Fänriken höll genast inne Nero,
som hastigt reste det vackra hufvudet och spetsade
öronen, under det han blef allt mera orolig och gjorde
flere försök att sätta af i sporrstreck, men alltid
hindrades af ryttarens Senfulla arm.

— Det är fiender i närheten, mumlade fänriken för
sig sjelf, men jag skall visa dem, att jag icke ryggar
tillbaka vid första hugget. Dock, fortfor han efter nå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:11:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/k12varja/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free