- Project Runeberg -  Karl XII:s värja /
46

(1878) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

Det var med barnets rena själ, som hon bad. Skulle
icke Gud höra sådana böner; hvilka skulle annars finna
nåd för hans öron?

Plötsligt ryckte Anna till; hon hade hört tunga
fotsteg i trappan.

-— Det är farfar, sade hon och reste sig till
hälften upp från sin knäböjande ställning. Men han är
icke ensam; jag hör sporrar klinga! Det kan icke vara
någon annan, än Johan Saphiea, han, som är bestämd
till min brudgum. Mod, hjerta! nu stundar den
svåraste kampen.

Med dessa ord sjönk hon åter ned i stolen och tryckte
händerna, hvilka omslöto ett dyrbart och konstmessigt
arbetadt silfverkrucifix, mot sitt ansigte. Stegen utanför
kommo närmare, och ändtligen öppnades dörren sakta.
Två män visade sig på den låga tröskeln.

Det var Stefan Koniecpolsky och Johan Saphiea.

Men Anna låg ännu orörlig qvar i sin knäböjande
ställning. Hon tycktes icke hafva märkt de
inkommande. Dessa qvarstodo några minuter vid dörren och
betraktade under den fullständigaste tystnad än hvarandra
än den unga flickan, och i Saphieas ädla drag kunde
man tydligt läsa ett djupt sviket hopp. Den gamle
Koniecpolsky hade nämligen förberedt honom på Annas
sinnelag, men likväl icke yppat något om hennes känsla
för den svenske officeren. Han hade icke haft mod
dertill, när han såg, hur djupt den polske ädlingen, som
sedan många år tillbaka varit van att anse den vackra
Anna Konicpolsky såsom sin brud, tog underrättelsen om
den unga flickans motvilja för det beramade giftermålet.
Visserligen hade hoppet stundtals hviskat med sin
siren-stämma, "hon gifver nog med sig, när hon ser, att det blir
allvar utaf’, men Saphiea kunde ännu icke känna sig
rätt tillfredsstäld deraf. Han kände nog till slägten
Koniecpolskys sinnelag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:11:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/k12varja/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free