- Project Runeberg -  Karl XII:s värja /
47

(1878) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

47

När Stefan Koniecpolsky såg, att sondottren icke
gjorde den minsta rörelse för att stiga upp, trädde ban
fram till länstolen och lade sakta sin hand på hennes
skuldra, i det han uttalade blott detta ord:

— Anna!

Den unga flickan reste sig långsamt upp, och
hennes utseende var en smula förvirradt, då hon strykande
det vackra håret från kinderna, frågade:

— Hvad vill du, farfar?

■— Jag vill dig ingenting, mitt barn, sade gamle
grefven och försökte göra sin stämma så glädtig som
möjligt, men här är en man, som vill göra dig sin
uppvaktning: Det är Johan Saphiea.

— Ack, jag vågar väl icke hoppas, att ni skall
känna igen mig, sade denne under en vördnadsfull helsning.
Det är nu ganska många år sedan vi träffades i
Warschau hos mina föräldrar. Eder herr fader lefde då ännu.

— Jo, jag känner mycket väl igen er, herr Johan
Saphiea, svarade Anna, som nu återfått fullständigt välde
öfver sig sjelf. Yi voro ju som barn tillsammans i
Warschau nära ett helt års tid. Ni må icke tro, att jag är
så glömsk heller.

Johan Saphiea kunde ieke slita sina blickar ifrån
<len unga flickan, den han nu för första gången såg
såsom fullvuxen jungfru. Något herrligare hade ban
aldrig sett, det erkände han.

-— Och hon skall tillhöra en annan, icke mig,
tänkte han. Aldrig! jag skulle kunna döda min rival, hvar
jag än träffade honom.

Men samtalet ville icke riktigt komma igång; det
fanns på ömse sidor en djup förstämning, som
undertryckte hvarje ansats till något glädtigare. Äfven gamle
grefven var sig icke lik. Han skrufvade sig fram och
tillbaka på stolen; han for tidt och ofta med fingrarne
genom det delvis glesa håret, han ryckte på värjfästet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:11:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/k12varja/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free