Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råtthundar; sjelfve amtmannen, som satt i soffan
borta vid kakelugnen, såg upp från strafflagen,
hvari han låtsades läsa. |
» Till Kristiania — hon reste hemifrån i går,»
sade Njz&del.
»Det var då också sjelfva -— hm!» - Härads-
höfdingen svor nästan aldrig i rätten, men i sin
ifver hoppade han till på stolen, alldeles eldröd i
ansigtet af förargelse. Han skälde på Njzedel så
mycket som var förenligt med rättens helighet
och lofvade honom en dom så sträng han kunde
prestera den.
Njedel drog sig tillbaka under tingspersona-
lens otvetydiga misshag. Och allmogen gick ur
vägen som för en pestsmittad, då han långsamt
lemnade tingssalen och gick ut.
Missräkningen var oerhörd. Den varma stäm-
ningen från middagen hade hållit sig på sin höjd
i förväntan på denna läckerbit. Nu störtade allt-
samman ihop. Det blef i ett ögonblick så out-
härdligt otrefligt i det qvafva, halfmörka rummet,
der golfvet var vått af smutsiga stöflar och regnet
piskade på rutorna.
Amtmannen såg på sitt ur, reste sig och gick
in i sitt sofrum, i det han tog med sig en af skrif-
varne. Man hörde dem derefter bråka och bullra
med kappsäcken.
Häradshöfdingen var ursinnigt ond och gaf
sin vrede luft mot vänner och fiender. Genom
de återstående målen for han fram som en storm-
vind, och ve den som ville uppehålla honom; han
häktade uret från vesten och lade det framför sig
på dombordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
