Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 605 —
väggarne. På den ena långväggen var det små
kabinett, trefliga, halfmörka krypin, der, som fru
Bennechen sade, benen kunde hvila sig och hjer-
tat tala.
Alfred dansade med en min fullkomligt
comme il faut — som en stenhuggare, som släpar
för födan. Likaså herr extraordinarien Hiorth.
På det hela taget var det någonting visst kärft
hos de flesta kavaljererna, som det anstår välupp-
fostrade unga män. Endast några halfgamla gifta
herrar, som dansade med de yngsta flickorna, sågo
ut som om de roade sig i sitt anletes svett.
Mellan hvarje dans retirerade herrarne ut i
de aflägsnare rummen åt gården, der det dracks
punsch och toddy. När en ny dans spelades upp,
lade de cigarrerna ifrån sig med en förtretad min
och hälde i sig stora glas” punsch och selters eller
konjak och vatten, som om det gäldeé en resa i
den kallaste vinternatt. Derefter släpade de sig
inåt salen, förande med sig en lätt doft af tobak
och vin.
Balen skred framåt, men mycket tungt, som
vanligt är under de första timmarne.
»De ha inte fått upp ångan än,» mumlade vär-
den med kännaremin och lät bära omkring mera
punsch i rummen.
Alfred Bennechen var orolig och hemlighets-
full. När någon frågade honom hvem han skulle
dansa nästa dans med, svarade han undvikande.
Hans vän Hiorth upptäckte till och med, att han
alldeles icke hade bjudit upp till flera af de första
danserna. Bennechen tycktes vänta på något.
Den förfärlige Hans hade ändtligen kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
