Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
el
Hon talade sitt eget tungomål, och då han
såg henne i ansigtet, vek han tillbaka och stam-
made: »Ja, ursäkta — jag — jag menade bara ——>
»Jag skall akta mig sjelf», sade Kristine hårdt.
»Ja, ja — det var inte så jag menade —- far-
väl —>» ; Johan Bennechen vinglade uppför de två
tre trappstegen.
Men då han hade gått, kastade Kristine sig
på sängen och grät bitterligen: att också han kunde
tro så illa om henne!
Den stackars doktorns hjerna arbetade och
brottades med tusen orediga tankar; och slutligen
kom han till den öfvertygelsen, att hon älskade
Alfred.
Stadsbudet, som skulle hemta hans saker, fick
ej reda på någonting. Ett par vänner kommo för
att säga farväl; han drack vin med dem, talade
bakvändt, såg än på den ene än på den andre,
som om han ville fråga om någonting, men sade
till slut ingenting, medan de andra skrattade åt
honom och förklarade, att han led af akut res-
feber.
Så bar det af med honom. —
Ett par veckor senare gaf statsrådet efter för
den tysta förebråelse, han hvarje dag mötte i sin
hustrus ögon; och då han en förmiddag var ensam
med Mo på kontoret, sade han: »Hon måste ändå
bort, er brorsdotter.»
»Det gör mig ondt, herr stadsråd, men —>
» Säg mig nu, Mo, hvarför vill ni nödvändigt
behålla henne?» j
»Jo, ser herr statsrådet, jag har i alla mina
dagar varit så ensam —>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
