Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 227 —
vill vara god och komma hit in ett ögonblick;
jag ville gerna tala vid henne.»
Men då pigan gick, stannade han helt för-
skräckt framför spegeln: hvad hade han gjort?
hade han ej redan gått för långt? hvad ville han
henne? huru skulle han komma ifrån detta? och
ändå — var det inte det han mest önskade af allt?
Efter några minuter kom fröken Hilda. Hon
hade gråtit, men ett egendomligt lugn var dock
utbredt öfver henne, hvilket kammarherren genast
lade märke till.
» Stackars mamma,» sade hon och räckte honom
bägge sina händer,» hon har så svårt att vänja sig
vid den tanken att både Johan och jag skola resa
så långt bort. Ja, jag kan egentligen knappast
förstå det sjelf.>
Delphin "rent at glömde att svara, så förän-
drad föreföll hon honom. Det fans icke ett spår
af skygghet mera. I sin släta, enkla klädning såg
hon så beslutsam och resfärdig ut; det var någon-
ting så säkert i hennes röst och hela väsen, att
han ej kunde komma in i sin vanliga halft skämt-
samma, halft beskyddande ton.
»Jag kommer visst att sakna er mycket,» sade
han slutligen osäkert.
Det var mera tonen än sjelfva orden, som kom
henne att se upp. Deras ögon möttes en sekund,
och det blef tyst ett ögonblick:
»Det är ingenting, som håller er qvar?» frå-
gade han bittert.
»Jo visst, det kan ni väl förstå.» Hon fick
åter tårar i ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
