Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 228 —
Han betraktade henne från sidan, då hon stod
der med nedböjdt hufvud, vridande näsduken mel-
lan fingrarne. Var hon verkligen så ful?
»Och det är ingenting, som håller er qvar?»
— han visste icke, att han hade sagt det förut.
»Hvarför vill ni göra det tyngre för mig än
det redan är?» frågade hon sakta och började gråta.
Georg Delphin gick ett slag öfver golfvet.
Han hade en känsla af, att lifvet bjöd honom en
chance, och att det var sista gången. Han för-
sökte att samla det bästa i sig. Men då han stan-
nade framför henne, lyfte hon hastigt upp sitt
hufvud och sade:
Nej, Jag , vill inte gråta meral, Jag vet, att
det väntar mig ett bättre lif än det kunde ha blif-
vit här hemma. Farväl, kammarherre! och tack,
hjertligt tack för vår vänskap!»
Hon räckte honom handen och såg fast och
frimodigt på honom med de trogna hundögonen
fulla af tårar. Och i sista ögonblicket såg han,
att hon var skön. Men då var det för sent.
Hon gick och lät dörren stå halföppen efter
sig. Stojet från matsalen trängde åter in till ho-
nom. Han stod en stund, tog derefter sin hatt
och gick bort helt stilla.
I trappan upphans han af extraordinarierna
Hiorth & Bennechen, som kommo farande ned från
vinden. De hade »med lifsfara» planterat en stor
flagga uppe på taket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
