Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ett litet tarfligt hus vid stadens utkant. Johan
förstod nog, att hon var fattig, för möblerna i
rummet voro mycket dåliga; det var bara pianot,
som var vackert både att se på och att höra,
och efter hvarje speltimma brukade den gamla
fröken sätta på sig dubbla glasögon och utföra
ett extranummer till efterrätt. Då pärlade tonerna
fram, som glittrande regn eller sakta vågsvall,
eller som sus i träden, och Johan satt då stum
med vidöppna ögon och bara lyssnade. Han var
en musikalisk pojke, och hans föräldrar
hoppades, att han med tiden skulle kunna bli organist
i stadens kyrka, därför fick han börja spela, när
han var åtta år. Nu var han tio och hade redan
slutat första häftet af Hennes’ pianoskola.
Spelfröken hade små fordringar, hvad betalningen
vidkom. Hon var tyst, liten och såg förskrämd
ut till den grad, att Johans pappa brukade säga,
att “hela människan försvann i en nigning“.
Men Johan hade fått henne att tala. Han
visste, att hon icke hade någon pappa eller
mamma, någon syster eller bror, en sak, som
Johan hade svårt att begripa, för han hade både
far och mor och farfar och farmor och
morfar och mormor och sex syskon, så nog visste
han, hvad det ville säga i både ondt och godt.
När Johan i två veckor funderat på den saken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
