Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nej, det får vara med den så länge. Jag
har blifvit Guds förvaltare. Jag har gett Otto
ett par nya stöflar. Han hostade så rysligt.“
Patronen stod tyst. Det var människotomt
på planen omkring Riddarholmskyrkan, där fanns
bara han och Wille. Han kom att se upp.
Himlen var så vårligt blå. Små hvita, ulliga skyar
simmade fram för en mild vind. Bakom en af
dem satt solen och färgade den ena kanten
guldglänsande och den andra röd. Patronen tyckte
sig se röda kinder, blå ögon, gula lockar och
hvita, glänsande vingar. Han tyckte, att det lilla
hufvudet nickade åt honom, han kände som om
det låg vid hans bröst, som så ofta förr, och han
tyckte sig höra en glad, klingande röst som sade:
ahär finns ingen tid mer, här är alltid dag och
ljust och godt, men ingen tid — jag behöfver
ingen klocka —.“
“Hur mycket har du kvar af pängarna,
Wille?“ sade han.
“Elfva kronor“, sade Wille.
“Kom till mig med dem, när du har ätit“,
sade han och gaf Wille sin adress.
Ja, på eftermiddagen fick Wille gå på gatan
med “sin patron“, och hålla honom i hand, och
det kändes nära på roligare, än när de stodo i
boden, och klockan blef köpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
