Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alls efter dem, utan än kom en stor råtta och
åt upp en, och än kom höken och tog en annan,
och ingen mamma hade de, som försvarade dem.
Tuppen fick ensam gå på backen och sprätta
upp maten med näbben. Hönorna gingo bara
och kacklade för sig själfva och påminde sig,
hur fint de haft det förr. Stackars små
kycklingar, de blefvo just ena vildbasare, som
kycklingar bli, då de inte få någon uppfostran.
Men tuppen hade litet kalkonblod i ådrorna.
Länge dröjde det, innan han blef ond, men när
han blef det, då var det med besked, och i
synnerhet kunde han inte tåla den röda färgen.
Missnöjd var han dagen i ända på de lata och
fåfänga hönorna, som förstörde all familjetrefnad,
och som inte brydde sig det minsta om, att han
hvarje morgon med full hals skrek:
Kukelilu,
kära min fru,
skynda dig nu,
klockan är sju.
Torparmor hade två barn, Brita som var
åtta år, och Sven, som inte var mer än ett.
Brita var en liten duktig flicka, som hjälpte mor
med allting i huset och framför allt med att se
efter lille bror.
I dag hade det på morgonen varit skurning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
