Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda två och sträckte på halsarna och blinkade
med ögonen. Men lille bror, han hade krupit
upp på kanten af kärran och fallit rakt på
hufvu-det på marken och började nu skrika med full
hals.
Då gick det upp ett ljus i de små
hönshjärnorna. När de hörde, hur ömkligt Sven skrek,
började hönornas små modershjärtan klappa. Det
var så märkvärdiga hönor, att de togo lärdom
af hvad de sågo, och de tänkte: uSå går det,
när man glömmer sina plikter. Tänk, om våra
små barn stupa på hufvudet i vattenpussen!“ De
sträckte på sina smala ben och kilade åstad så
fort de förmådde för att se efter sina kycklingar,
som de från den dagen ömt vårdade.
Men tuppen var lik mången annan manlig
varelse på två ben: han beundrade i ansiktet
och slet sönder på ryggen. När Brita ändtligen
vände sig om för att hjälpa upp sin lille bror
och slängde grannlåten ifrån sig, då fick tuppen
syn på det eldröda tyget. Hans kalkonblod
började koka, han kastade sig öfver det och slet i
det med näbb och klor, till dess endast några
trasor återstodo af hela härligheten. Och det
var nog bäst för lilla Brita.
Ja, det var historien om det röda parasollet.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
