Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Åh“, sade Ida ifrigt, ujag talar alltid om.
Jag skulle aldrig vilja neka, eller skylla på någon
annan eller narras — fy nej — aldrig.“
Hennes ögon voro så ärliga och öfvertygande,
man såg, att hon talade af sitt hela hjärta.
Modern strök ömt hennes hår ur pannan.
“Ja“, sade hon, “det tror jag. Den sanning,
som är svår att säga, som kostar dig en liten
strid att få fram, den kämpar du dig till att
säga, det berömmet kan jag ge dig. Men det
finns små osanningar, som halka så lätt öfver
tungan, att man knappt märker dem, och med
dem är du inte så noga.a
“Det vet jag inte, om jag trora, sade Ida
och skrattade.’ uJag afskyr osanning. — Men
hvad skall jag göra med dem då, eftersom jag
inte märker dem. Man kan väl inte låta bli det,
man inte vet af.“
“Se häru, sade modern och drog ut
bordslådan, “tag det där rena pappersarket och skrif
med de största bokstäfver du kan, så som jag
dikterar.u
“Så höga som linjalen?u frågade Ida.
Modern smålog menande. “Få så stora
bokstäfver rum på papperet?“ sporde hon.
Ida rodnade. Hon började begripa en liten
smula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
