Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nå ja“, sade Knut och rodnade, “låt det
vara mot Gud då. Blir du genast glad då?"
“Ja“, sade mor, “ifall jag arbetar under
förlåtelsens nåd. Eljest går arbetet tungt, och
mitt sinne känner sig inte fritt.“
Hvad Knut funderade på dessa ord hela
dagen. Förlåtelsens nåd. Ja, Gud hade han redan
bedt om förlåtelse, han hade särskildt tänkt på
det, när han läste sitt fader vår, men skulle det
verkligen vara nödvändigt att också bedja den
elaka, ondsinta Lars vedhuggare om förlåtelse?
Det kunde han då rakt inte. Att ödmjuka sig
inför den, som så många gånger gjort honom
förtret, det stod han inte ut med. Han gick
och tänkte på det i alla rasterna, han kunde
icke släppa det, och när kvällen kom, var det
nästan, som om han icke kunde bedja sitt fader
vår. Det kändes, som om det låge något
emellan honom och Gud.
När Knut vaknade klockan fyra, som han
de sista dagarne fått för vana, kom genast den
gamla tanken fram igen, och han kände samma
motvilja för att gå och bekänna sanningen. Men,
som han var en duktig gosse och i botten af sin
människa en ärlig gosse, så sade han till sig
själf:
“Nej, nu är det stopp. Jag går inte längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
