Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Når åskan, ännu tyst, bereder der sin makt,
Med tåren på sin kind, och sorgen i sitt hjerta,
Han anförtrodde blott åt skogarna sin smårta.
Når,trycktafdagens tyngd och mörka känslors mängd,
Vid kållans dofva sus, från vandrarns fotspår stångd,
Han njöt, för hvilans rått, den tröttade naturens j
Hans slummer mera var lik brottslingens än djurens.
I svarta drömmars famn hur ryslig hjelten låg,
Af ödets stormar störd i deras upprors tåg!
Arbetande och vild, liksom af ormar fråten,
I tankan af sin vån anklagad och förgå ten,
Sitt qval han suckat fram i några brutna ord,
Om dig, och omDermid, om spöken och om mord.
Men dagen icke förr till Oscars ögon sm,ugit,
Ån till hans själ den tröst, att nattens bilder ljugit.
Han söker nu sin vån, hans öde, och hans fjät;
Och skall, kanhånda, snart oss gifva ljus om det!
En plågsam ovisshet är alltid att beklaga.
Att frukta olyckan är vårre, än den draga.
MAIiVINA.
Jag denna sanning lårt ifrån det ögonblick,
Jag Oscar våntat hit, på löftet, som jag fick.
-Långt ifrån Selmas strand, hvarmonhans segel dröja?
Han svor - Nej aldrig mer mitt öde står att böja!
Nej, vänskapen hans mod bland farorna förledt,
Der, kanske, med Dermid ett lika slut han sett.
Kanske förströs hans ben kring någon bortgömd
tufva;
Kanhånda mindre van, att vågens anfall kufva,
Han störtat i dess svall! - Ack, om det vrak, du ser,
’ Ett rysligt Vittne är, att hjelten fins ej mer! -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
