Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Arbete, det vet jag visst, liksom inte skogen växte
af sig själf.»
»Bor han här i socknen?»
»Nej då, han bor långt härifrån. Han kunde väl
vända hit koxet, han ser inte så värst oskaplig ut.»
Men Johanna fick icke fröjda sig åt hans åsyn,
han vände envist ryggen till, och Eva, som också blifvit
litet nyfiken, såg endast en kraftigt byggd man med
en viss bestämd hållning på hufvudet, och som att
döma af hans rörelser tycktes tala med den lifligaste
öfvertygelse. Efter några ögonblick redo de båda
her-rarne långsamt bort, och Eva gick med en suck
tillbaka till sina skrifböcker.
När kvarten slog, steg hon upp och ringde, och när
hon såg barnen komma inströmmande friska, lifiiga och
rödkindade, fick hon en känsla af vek ömhet för dem.
De voro hennes — hit hörde hon — eljest ingenstädes
i världen. Selma, ja hon passade icke rigtigt för henne;
de der båda herrarne, som hon nyss sett, hon fick
nästan ett hat mot dem, de hade hela tiden vändt henne
ryggen, men hon passade ju icke heller för dem. Men
dessa barn, som icke kände henne, som sågo upp till
henne med tillgifvenhet och beundran — de voro de
enda hon egde i världen. Hon började lektionen med
en plötslig rörelse, som hon hade svårt att bemästra.
Följande dag lyste en klar vintersol. Rimfrosten
satt som mattslipadt silfver och glänste i träden, det
frusna gräset knastrade under fotterna. Luften var
frisk och litet tjock; domherrarne slogo sig sällskapligt
ned utanför ladudörrarne eller sutto rödbröstade och
uppurrade och napprade på trädkvistarne. De sutto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
