Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenom det. Jag får lof att resa hem i dag, tant, jag
måste öfva hela dygnet.»
»Om du är riktigt snäll, skall du få taga Selma
med dig. I fall klädningen behöfver ändras något, så
kan hon hjälpa dig. Bara hon kommer igen tills i
morgon kväll, så är jag nöjd.»
»O, så förtjusande i så präktigt slädföre! Selma,
du, vi få åka tillsammans hem till mig. Få vi sätta
på oss genast, tant? Tack, lilla allra raraste tant.»
»Tacka inte mig, tacka de resande som inte
kommo.»
Det blef ett par muntra dagar i skolhuset. Der
syddes, pratades och skrattades, och om icke Eva då
och då midt i munterheten hastigt erinrat sig »det der
ögonblicket», skulle hon varit fullkomligt lycklig. Men
minnet af det hade sugit sig fast i hennes medvetande
som en igel. Det förgiftade allt, det förföljde henne
som en mara, till hälften med kval, till hälften med
lust. Ibland om nätterna föreföll det henne soip om
det fanns inom henne en svart punkt, som småningom
skulle utbreda sitt mörker öfver hela hennes inre lif,
eller som om hon blifvit angripen af en rost, som
dag efter dag skulle gripa omkring sig och förlama
all hennes viljekraft, all hennes själfständighet. ‘Hon
kunde icke förjaga detta minne, det knöt sig
tillsammans med andra föreställningar, hon kämpade, hon
brottades med det, till dess det brände i hennes hjärna,
och ändå var det der — bäst som hon andades några
drag af befrielse, så dök det upp igen, alltid med hans
bild, alltid med detta sakta uttalade ’Eva’. »Äro alla
människor sådana», kved hon, »eller är det bara jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
