Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om på så lång tid, och som kom så der mal apropos
i hennes tankar.
Hon gick ner åt sjön och satte sig invid stranden
på kanten af en skottkärra, som Jonas lemnat kvar
dernere. Hon kastade på måfå små stenar i vattnet
och såg på hur de gjorde litet väsen af sig i förstone,
täta, höga ringar, som småningom vidgade sig, blefvo
större och större och till slut alldeles försvunno i en
jämn och klar yta.
»Ack, hvad är det värdt att bråka», tänkte hon,
»så går det ändå — utplånas och försvinna.»
Hon gick upp mot huset igen. »Ingen skulle sakna
henne — nej, ingen.»
»Johanna», sade hon plötsligt, »tycker du att jag
är mycket högfärdig?»
Gumman såg förvånad upp. »Skulle inte den der
herrn duga han då?» sade hon.
»Fy, Johanna, inte tänker jag på honom. Jag
frågar dig ändå — hur tycker du?»
»Inte kan jag skylla fröken för att vara hög emot
mig, inte.»
»Jag tror du är listig Johanna», sade Eva
skrattande. »Du vill inte ut med hvad du tänker.»
»Högfärden är nog det slugaste otyg som finns»,
sade Johanna, »och det lär ingen ha reda på mer än
vi själfva.» Dermed tog Johanna karafinen af brickan
och gick ut.
Eva ställde sig vid fönstret. Arbeta, bereda sig —
nej hon kunde det icke. Med ofriden och
misstämningen kom den gamla plågan fram igen. Det der som
satt innerst och värkte som ett samvetskval. Hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
