Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sluppit ’det så länge. Hvarför skulle han komma och
framkalla det på nytt. Ty när hon blef stygg och
högfärdig på ett sätt, så kom också det fram.
Det som hon alltid sköt undan när det visade sig
i någon vrå af hennes inre. Det satt ju alltid och
lurade, det der krafvet på att hon borde älska.
Eller om icke älska så åtminstone förlåta.
Men var det rättvist? Hon som måste bära ett
lifslångt lidande, hon som måste gå i en beständig
fruktan. Hade hon icke rätt att afsky, förakta, hata?
Var det icke rätt att hata det usla, att dra sig undan
åsynen och beröringen med det, ja, själfva minnet af
det? O, detta minne, om hon bara kunde utplåna det.
Denna skräck, om hon kunde öfvervinna den.
Ja — hvad hon hatade, hvad hon afskydde! —
Lifvet — var det något att tacka för? Att gå i en
sådan beständig yånda. Der skulle icke finnas en, som
icke skulle vända sig ifrån henne.
Johanna kom in med friskt vatten i karafinen. Eva
-vände sig icke om. Det kunde väl komma den stund,
då själfva Johanna skulle anse sig hög emot henne.
»Sir fröken», sade gumman, »det finns bara en som
riktigt kan si, hvad som är högt eller lågt här i
världen, och det är den som kom till de förtappade. Det
är min tro.»
Så der ja — skulle sådana nu också ha ett
sär-skildt monopol på skonsamhet, dessa som förstört sitt
eget lif och förbittrat andras, medan hon, som kämpade
och stred, som älskade sanning och renhet–o,
det var icke att uthärda. Hon missunnade dem det —•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
