Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»0, prosten — nu börjar hammaren att gå», sade
Eva dystert.
Men prosten hade lemnat rummet, och den sjuka
föll utmattad tillbaka i bädden.
De talade icke. Eva egnade henne natt och dag
sina omsorger, och hon tog emot dem utan ett ord,
men hvart Eva gick i rummet följde henne de stora,
mörka, ängsliga, misstänksamma ögonen. Det gick
slutligen så långt, att Eva längtade efter ett vänligt ord
från dessa läppar, som voro så envist slutna. Ibland
under yrseln kom der strömmar af osammanhängande
tal, fantasier, som kom flickan på den låga pallen vid
sängen att rysa, men så snart medvetandet återvände,
var det åter sammma tystnad.
En afton, då Eva uttröttad af vaka och själskamp
gifvit vika för svagheten och brustit i en häftig gråt,
kände hon plötsligt den sjukas hand famla i sitt hår.
»Var inte ledsen», sade hon svagt.
»Tala till mig», snyftade Eva fram, »jag står inte
ut eljest.»
»Ser du», sade kvinnan, som talade med stor
svårighet, »man får lof att döda någonting inom sig,
der-för dricker man.» Hon teg en stund. »Ja — man får
lof att döda någonting — derför —»
»Ack, rättfärdiga er inte inför mig», sade Eva, »jag
dömer inte längre — ack nej.»
. »Steg för steg — småningom — utför —»
mumlade hon.
»Du har så tråkigt nu och svårt», sade Eva vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
