Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck. Eva visste så väl hur hans manliga hjärta,
som icke förstod sig på småaktighet, längtade efter
försoning. Hon tog rosen.
Han stod tyst en sekund. »Jag har fått en
förklaring af min mor», sade han slutligen. »Jag ville
bara säga er, att om jag i mitt bref var brutal och
grof mot er, så–-»
»Visst inte», sade Eva med osäker röst. »Jag
förtjänade det.»
»Ni kunde visserligen ha mildrat slaget genom att
ärligt säga mig ert skäl», sade han, under det han
snodde ett grässtrå om sitt pekfinger. »Men kvinnor
äro inte barmhertiga.»
»Jag var så söndersliten. Jag visste inte hvad jag
gjorde.>
»Jag tror, att om ni visat mig litet mera aktning,
så skulle jag ha burit smärtan bättre. Men jag önskar
er i alla fall all möjlig — — hm — — lycka.» Men
när han sagt detta framtvingade ord, rann sinnet på
honom. Svartsjukans kval började att martera honom.
»Lycka», sade hon. »Nej, det finns inte. Inte
så länge en man inte kan tro på en kvinna, om än
allting talar émot henne.»
»Eller tvärtom», sade han häftigt. »Det finns
ingen lycka, så länge inte en man kan inge nog
förtroende, att en kvinna kan uttala sig rent och öppet till
honom. Att lemna en människa, som tror sig stå
färdig att nå det högsta i lifvet, utan ett ord, att trefva
i det mest nattsvarta mörker–åh, det är nedrigt.»
»Ja», sade hon sakta, »ni har rätt. Det var
nedrigt. Men det har straffat sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
