Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
och allt det försvunna kunde komma ner igen
från vinden — men en sak i sender, med mel-
lanrum. i
Då de hörde honom i förstugan, började
professorn darra, så att han måste lägga tid-
ningen ifrån sig, men Clara reste sig och sprang
emot sin man i matsalen.
Så hade Abraham aldrig blifvit mottagen
af sin hustru, och han hade inom sig befarat
något helt annat. Från -det han fick veta
olyckan, hade han försökt tänka minst på Clara .
hon var väl efter hans beräkning alldeles
förkrossad, full af klagan, kanske af förebrå-
elser. |
Och nu skyndade hon honom till mötes
kärleksfull, frimodig, nästan glad! Men så be-
synnerligt främmande i den svarta ogarnerade
ylleklädningen, och ändå så nätt och söt, som
om tarflighet just vore det, som klädde henne
allra bäst.
Han blef helt varm och förtrollad af henne;
och då han sedan mötte fadern, som väntade
med skälfvande mun, en böjd gubbe, kastade
han sig i hans armar:
»Pappa! - Stackars pappa! Hvad du har
haft det svårt!»
»Kan du förlåta mig, Abraham ?»
»’Tala inte så, pappa! Låt oss alla för-
Fortuna. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
