Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Dödsplomben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Just den här, vänta skall du få se: Gordon, vill
du vara nog vänlig att släcka lamporna ett tag!
Se så, Jonas, låna mig nu den där nobla diamantringen,
du bär på ditt finger — det är väl inte
s. k. Beniciavara vill jag hoppas?»
»Benicia, den här? — Åh, hut — Doris har givit
elva tusen dollar för den hos Tiffany i New
York ...»
»Nå, då så — ro hit med den, skall du få se
på något nätt!»
Baronen förde sakta den blodiga tanden och
ringen mot varandra — och se plötsligt började
diamanten, en stor präktig solitär av renaste vatten,
utsända ett svagt grönaktigt skimmer. Baronen
fortsatte att närma de två, ringen och tanden, och
i ett nu lyste stenen i strålande smaragdgrönt
fosforsken, starkt nog att låta ögat urskilja konturerna
av de kringliggande föremålen, framför allt baronens
händer och anletsdrag, hemskt grönbleka i den
trollska belysningen.
Den gamle herrn log ett spöklikt leende:
»Förstår du nu?»
Konsuln kände, modig som han var, kallsvetten
bryta fram vid tinningarna:
»Radium?»
Baronen nickade:
»Just Radium, ja — varken mer eller mindre,
och inte småsmulor heller. Tar jag inte allt för
mycket fel, finns det i den här tanden, under
guldplomben, för minst en tio-, femtontusen kronors
värde första klassens radiumsalt — energi nog att,
om den bara efter behag kunde frigöras, driva din
Packard varv på varv jorden runt eller spränga
det här huset i luften!
År ut år in, sekel efter sekel kommer den här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>