Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Häxkonster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mörk till uppsyn satt hon i sitt högsäte,
lyssnande förströdd på det omgivande sorlet.
Hon kunde inte förlåta Evert den henne tillfogade
skymfen — framför allt inte, att hon ej lyckats
som vanligt få sin vilja fram och där hon satt
längtade hon av hela sitt onda hjärta efter den
stund, då gästernas avfärd skulle ge henne frihet
att i lugn och ro ägna sig åt att avnjuta hämndens
sötma.
Irma Brand blickade upp, plötsligt ryckt ur sina
tankar genom den inträdda tystnaden. För ett
ögonblick sen hade samtalet varit allmänt och så med
ett hade det varit som om en kall fläkt svept genom
rummet.
De talande hade hejdat sig mitt i en mening, från
olika håll hördes ett par, tre halvkvävda utrop och
så blev det tyst — dödstyst i hallen.
Irma Brand trodde knappt sina ögon.
I spetsen för sin lilla skara stod Jonas Viborg
framför henne med en automatpistol i vardera
handen:
»Hands up!»
Där var något i konsulns röst och hållning som
inte lämnade i tvivelsmål att det ej var allvar å
färde.
Flertalet av de närvarande hade dessutom hört
mer än nog om den djärve idrottsmannen och
storviltjägarens upplevelser för att veta, att han ej var
rätte mannen att skämta med — minst av allt vid
ett tillfälle som detta.
Konsuln lät blicken glida längs borden och höjde
vapnen:
»Nå, hur går det?»
Det behövdes ej mer, i en handvändning voro
alla händer lyfta — vita knubbiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
