Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stoffet. Mindre har han fäst sig därvid, att den
historiska trovärdigheten skulle förminskas genom
trefalden, och att det skulle bli föga sannolikt, att Glúms
vederdelomän tre gånger å rad låtit narra sig på så
likartadt sätt.
Att säga sanningen äfven då, när det var
förenadt med fara, men att säga den så, att man,
åtminstone för ögonblicket, kunde vilseleda fienden och
undgå faran, detta drag, som vi funnit så väl i
berättelsen om Ingólfr som i den om Glúms ed,
återkommer äfven annorstädes i sagorna. Det torde också
ha varit tilldragande ej mindre för nordbons
oförskräckthet och stolthet än för hans kärlek till
ordlekar, omskrifningar och gåtor.
Hvad nu särskildt beträffar den uti
Ingólfsepisoden använda ordleken (hlöðu-kálfr=Hlöðu-Kálfr),
hvilken ju icke kan vara historisk, synes det vara af
intresse att tillse, efter hvilka mönster den kunnat bildas;
vi vilja därför här betrakta några tvetydiga eller
förblommerade uttryck, som uti isländingasagor brukas
i liknande situationer eller i annat afseende äro
jämförliga med den nyssnämda.
Själfva Víga-Glúmssagan låter Glúms fiende Skúta
säga sitt namn i omskrifningar, då han upphinnes af
Glúms folk: «Jag heter Mången [eller: «Vanlig»] i
Myggvattenstrakten men Fåtalig [eller: «Sällsynt»] i
Fiskebäckstrakten» (Ek heiii Margr i Mývazhverfi en
Fár i Fiskilækjarhverfi; Gl. XVI, 76—7). Han
gäckar därigenom förföljarne, men när Glúmr själf får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
