Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
ofta ej var i stånd att själv taga sig från platsen. Men genom
att någon på stället i fråga föll på knä och bevekande bad om
förlåtelse, brukade dock de underjordiske låta nåd gå för rätt
och befria den felande från vidare straff. Den tredubbla be-
spottningen band dock de underjordiskes makt, och därmed
bortföll också risken.
Under de långa mörka nätterna vid juletid kunde man råka
ut för några mystiska äventyrligheter om man ej iakttog till-
räcklig försiktighet. Särskilt var detta fallet själva julnatten och
kanske i ännu högre grad >lille julafton> eller >Tomasnatt>,
natten efter den 21 december. Den natten, liksom även julnatten,
var »gluppsoan» ute och motionerade sig. Mötte man detta
underliga species av svinsläktet måste man ha en brödkant i
beredskap att kasta i gapet på odjuret, ty eljest sprang det
mellan benen på den mötande och klöv honom med sin vassa
rygg mitt itu. Dessa nätter gick därför ingen förståndig män-
niska ut utan att ha en brödkant med sig i fickan till självför-
svar. Efter mörkrets inbrott kvällen till Tomas-natt fick ingen
spinna, mala eller över huvud taget använda några redskap
som snurrade runt. Då gick det tokigt på något sätt om man
ej förstod att skydda sig, ty Odins hundar voro den natten ute
och jagade efter dem som förbröto sig häremot. Så berättas
det, att en mjölnare en gång glömt sig och lät sin kvarn mala
även denna natt. Då kom det i kvarnhuset inrusande tre —
enligt en annan version bara två — ofantligt stora hundar med
brinnande ögon och vitt uppspärade gap, ur vilka lyste blå eld.
Mjölnaren vart rädd, men fattade: sig dock snart och kastade
en skyffel säd i vardera odjurets gap. Därmed avlägsnade de
sig, och mjölnaren stängde kvarnen och gick hem. På hem-
vägen mötte han en stor, svart ryttare ridande i vildaste fart.
Ryttaren hejdade sig dock och sade:
»Akta dig för att göra om detta, ty mina hundar äro ej att
leka med. Men för att du i natt gav dem mat, är jag dig tack
skyldig. Finner du därför något på vägen efter mig, så är det
ditt>. Mjölnaren hittade också strax efteråt en hästsko av renaste
guld på vägen. Det var Odins tack.
Av denna och andra liknande historier, som på fullaste allvar
togos för att vara sanna, kan man fastslå det intressanta faktum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
