Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
Hans redbarhet oeh plikttrohet i yrket vitsordas sålunda en-
stämmigt av alla. Han hade alltid sina vissa gårdar, som han
ärligen försåg med skor; han. antog intet nytt, förrän något
gammalt upphört. Jag bad honom aldrig komma mer än första
gången; sedan visste han det själv. Han sade blott till mig: ”Nu
vet jag det börjar vara på tiden) att du behöver mig, och då kom-
mer jag.” Arbetsam och flitig även på fristunderna uppodlade han
i olika avsatser den oländiga marken bakom sin stuga, tills hela
den ofruktbara branten blev förvandlad till potatisland, varest
han ock planterade fruktträd.
Hans musikaliska förmåga omtalas och berömmes av alla.
På bröllop och lekstugor i bygden var han länge omistlig både
för sin fiol och sin klarinett. Det förra instrumentet, med vilket
han ansåg sig hava kommit förargelse åstad, brände han vid
äldre år; men klarinetten lär han hava brukat ända till sin ålder-
dom, då man. ännu tidiga söndagsmorgnar kunde höra gubben
i det fria ”hemsända en tacksamhetsgärd till den, som givit
honom gåvan att använda musikinstrument”. Vanan att sitta en-
sam och spela på berg och i skog synes följt honom från yngre
år, efter vad en av hans jämnåriga berättat.
Det bland allmogen ej ovanliga intresset för väder och vind
fanns i hög grad hos Stolt. Den gamle lär till och med under
flera år fört dagbok över väderlekens växlingar i hemtrakten,
ehuru dessa anteckningar tyvärr äro förkomna.
En av hans vänner förtäljer, att Stolt, ombedd att skriva något
i familjens bibel, gjort följande anteckning: I dag vid elvatiden
är halvklar himmel, stark blåst och luen flyktar som om somma-
ren. 15 januari 1873, Jonas Stolt. .
Sista sommaren han levde, gick han omkring och ”repeterade
minnena överallt, där han vandrat och arbetat” samt tog farväl
av sina vänner. Från denna den gamles vandring berättar en av
hans ännu levande samtida ett drag, som vi vilja anföra. ”Jag
gjorde honom sällskap”, säger meddelaren, ”och hade mycket
intressanta samtal med Jonas, som jag inte kan återge i den
form han yttrade sig; men det sista han sade var detta: ”Hör
du, nu kommer jag här aldrig mera, men du, som kan tänka
något litet — lov” mig ett löfte.” Jag svarade: ”Om jag kan.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
