Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
en linnetrasa så hårt, att det blev som en tapp. Ljus i en lykta
gick också an, i annat fall var att taga till elddonet, som fanns i
varenda människoboning och bestod av eldstål, flinta och fnöske,
som vi vanligen kallade tunder. Eldstålet liknade bra nog ett
ovanligt stort och tjockt läggeknivsblad med en ögla att hålla i.
Ett stycke tunder, stort som en kaffeböna, hölls fast med tum-
men intill den vassa kanten av en bit flinta och så höggs till med
eldstålet, så att gnistor kommo i fnösket. Om stålet var nog hårt
och flintan nog skarp, så gick det bra, men var elddonet dåligt,
så blev det besvärligt och kanske någon gång omöjligt. Detta
tunder gjordes av gamla björksvampar, som samlades i skogen,
och det var icke konstigare, än att vem som helst kunde bereda
det, men vi köpte det likväl av ”tunnergubba” för 6 styver. All-
tid måste vi dock ha svavelstickor, och dessa gjordes av sping-
stickor, fem tum långa och breda som tre på tum. De spetsades
i ena änden, doppades i smält svavel och voro sedan färdiga.
ö
Och nu vill jag berätta litet orn kvinnans husbestyr.
Husmodern måste av gårdens produkter göra allt, vad som
till kläder fordrades för huset, men detta hann hon icke med egna
händer, utan döttrar och pigor fingo även därmed sin fulla syssel-
sättning, och överskottet lämnades till spinnkvinnorna, som fun-
nos i varje fattig koja och hade till yrket att spinna för födan.
Stackars hustrur i den tiden! De fingo alltid sitt omdöme av
kläderna, och där man och barn voro väl klädda, så hette det:
”Hon är en duktig hustru.” Därför tävlade de med varandra allt
vad de kunde, men likväl voro somliga häri underlägsna, och
dessa fingo ofta heta ”tafsor”.
Detta bryderi och arbete ha de sedan mer och mer lyckligen
undansluppit, och det beror numera på mannens pung, huru han
kan kläda "både sig själv och sin familj. Vid denna tid sågo vi
dock herrar och tjänstemän klädda i vadmal och tyg, som deras
fruar själva hade tillverkat.
Hela den manliga befolkningen brukade knäbyxor, långlivad
tröja och väst, jämte strumpor, skor och hög hatt. Byxorna häng-
de icke på hängslen, utan fästes med byxgjorden över höfterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
