Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
1820 brukades ännu opåtalt det vanliga fällehugget.
Det var av behovet, att jordbrukare av alla slag skulle hugga
en fälla (svedjeland), större eller mindre, inom betesmarkerna,
när skogen var därtill lagom stor, dels för att få bete till kreatu-
ren och dels för att få en tillökning i rågskörden. Denna råg an-
vändes alltid till utsäde, ty han var bättre. Somligstädes höggs
ett större eller mindre omfång granskog, vilket kallades hult-
fälla). Man värderade mera betesmarken än den värdelösa sko-
gen. Arbetskarlar eller jämtasittare fingo hugga sådana fällor till
hälften, som det sades, och vanligen släppte jordägaren till ut-
sädet, som han sedan vid trösken tog tillbaka av samma dröse?).
Sedan delades skörden, både råg och halm.
Dessa fällor skulle huggas på mellantider, men barvintrar voro
särdeles gynnsamma. Till bränningen måste passas tjänlig väder-
lek i slutet av augusti eller början av september, och då blev hela
luften full med rök, vanligen i förening med en kvävande värme,
tills blåst eller regn kom. Sedan blev fällan inhägnad med den
grova bråte, som elden lämnade, och riven med kraklor mellan
stubbar och stenar, och så besådd med råg, och när rågen blev
mogen, skulle den skäras med handskära.
Detta arbete fortsattes i vanlig ordning ända in på 30-talet,
men då började herrarna få syn på, att skogen skulle i framtiden
stiga i värde, och så förbjödo de fällehugget på sina områden,
och boställsdirektionen förbjöd det på boställena. Här blev nu en
strid, som varade länge, mellan gamla vanor och nya påbud, och
de dumma sade, att de kloka voro galna.
Svedjandet har nu äntligen upphört, men i de trakter, som ligga
alldeles otillgängliga för stationerna, brukas det ännu.
Om tjäredalarna och deras uppkomst veta vi av historien. Att
tjärfebern hade varit mycket stark på 1600-talet och kanske nå-
got in på 1700-talet, därom vittna alla dalsbackarna överallt, men
dessa äro nu för länge sedan övervuxna med gräs eller förvand-
lade till åkrar. Tjärbränningen drevs ännu mycket allmänt, men
har under tiden minskats mer och mer, ty vi ha nu så många sor-
1) Hult, skog, lund.
?) Dröse, tröskad, men orensad säd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
