- Project Runeberg -  Kallocain /
Sjätte kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sjätte kapitlet

Då jag kom hem efter arbetsdagens slut, berättade portvakten, att någon anhållit om tillfällig ovanjordslicens i distriktet för att kunna träffa mig personligen. Jag stirrade på namnet. Kadidja Kappori. Okänt. Jag kunde åtminstone inte påminna mig att jag hört det förr. Hennes ärende hade portvakten inte riktigt uppfattat i telefon, han trodde det rörde sig om en skilsmässa. Ytterst mystiskt! Till slut var jag så nyfiken, att jag trotsade all försiktighet och skrev under på papperet, att jag var villig att ta emot henne och när jag kunde ta emot. Jag såg till att portvakten också skrev under, att han tagit del av inbjudan och skulle kontrollera tiden för besöket, sedan var det bara att lämna alltsammans till distriktskontrollören, så skrev han ut besökslicensen och skickade den till vederbörande.

Så kastade då Linda och jag i oss maten och begav oss till militärtjänsten på var sitt håll. Den visade sig ha blivit utökad inte bara kvantitativt utan också kvalitativt. Under de närmast följande dagarna kom jag att betrakta arbetstiden som den minst krävande delen av dygnet, medan min mest maktpåliggande uppgift var kvällstjänstgöringen, inberäknat natten, som också mycket ofta tillbragtes i vapen. Jag var glad, att min uppfinning låg färdig. Hade jag varit en liten smula långsammare, skulle den väl aldrig nått sin fullbordan, åtminstone om mina kvällar hädanefter alltid skulle förflyta som nu. Med så ansträngande timmar bakom mig skulle jag förgäves sökt samla tankarna till full skärpa. Nu gällde det lyckligtvis bara den sista praktiska tillämpningen, och det gick av bara farten, särskilt som Rissens närvaro höll mig vaken. Man märkte ju att han också var ganska trött, men eftersom han var åtskilligt äldre, drillades han väl inte fullt så hårt, och i varje fall kom jag aldrig på honom med något misstag.

Experimenten tycktes emellertid ha råkat i dödvatten, enbart för de många angivelsernas skull. Vi fick göra om dem kull efter kull och under tiden fortsätta med samma försök som under första dagen.

Då vi gjort om dem för tredje gången utan att en enda man eller hustru dröjt länge nog med sin angivelse för att kunna häktas - och vilket besvär det var att samla ihop gifta försökspersoner, det låter inte beskriva sig, sista gången fick vi vänta i tre dagar, innan vi fick ihop ett tillräckligt antal - inföll äntligen min lediga kväll i veckan, och ingen njutning kunde ha lockat mer förföriskt än tanken på att få gå till sängs ett par timmar tidigare än man brukar mena med läggdags. Barnen hade redan somnat, hembiträdet hade gått, jag hade ställt väckarklockan och sträckte på mig en sista gång innan jag skulle börja klä av mig, då det ringde på dörrklockan.

- Kadidja Kappori! tänkte jag genast och förbannade mitt tillmötesgående, som fick mig att skriva under den där onödiga anhållan om besök. Det värsta var att jag till råga på allt var ensam. Linda hade måst ta sin lediga kväll till en sammankomst i en kommitté, som förberedde en fest till ära för den nu pensionsmässiga chefen för stadens samtliga livsmedelsfabriker samt för den nya, som efter henne skulle tillträda posten.

Då jag öppnade dörren, stod en äldre kvinna utanför, stor och grov och med ett inte alltför intelligent ansikte.

- Medsoldat Leo Kall? frågade hon. Jag är Kadidja Kappori, och ni har haft den godheten att bevilja mig ett samtal.

- Jag beklagar mycket, men jag råkar vara ensam hemma, sade jag, och kan därför inte stå till tjänst. Det gör mig ont, om ni kanske har rest långa vägar just i kväll, men ni vet, att det har förekommit åtskilliga provokationer, där den anklagade fick ytterst svårt att bevisa sin oskuld, därför att det inte fanns några vittnen och polisen händelsevis inte hade givit akt på just det rummet...

- Men det är inte fråga om sådant, sade hon bedjande. Jag försäkrar, att jag kommer i de öppnaste avsikter.

- Jag misstror naturligtvis inte er personligen, svarade jag, men medge själv, att så kan vem som helst säga. Säkrast för mig är det i alla fall att inte släppa in er. Jag känner er inte, och ingen vet vad ni sedan kunde hitta på att säga om mig.

Jag hade hela tiden talat tämligen högt för att betona min oskuld inför grannarna. Det var väl detta som gav henne en idé.

- Kunde det inte vara möjligt att be in några av grannarna som vittnen? frågade hon. Fast jag erkänner, att jag nog helst skulle velat tala med er ensam.

Onekligen en lösning. Jag ringde på närmaste dörr. Där bodde en personalläkare vid Experimentlaboratoriernas matsalar; jag visste just inte mer om honom än hur han såg ut och att han och hans hustru ibland grälade något för högljutt för de tunna mellanväggarna i huset. Då jag ringde, öppnade han själv med rynkade ögonbryn, och jag framförde mitt ärende. Rynkan slätades långsamt ut, han började se intresserad ut och samtyckte slutligen. Också han var ensam hemma. Ett ögonblick ångrade jag mig och undrade om detta var välbetänkt, men det fanns ju egentligen ingen anledning att tro, att han skulle stå i något slags komplott med Kadidja Kappori.

Så steg de båda in i föräldrarummet, där jag hastigt fällde upp den redan bäddade sängen, så att det skulle bli lite bättre plats och verka lite mer sällskapsrum.

- Ni vet förstås inte vem jag är, började hon. Saken är den, att jag är gift med Togo Bahara på Frivilliga offertjänsten.

Hjärtat sjönk i mig, fast jag försökte hejda min ovilja. Hon var alltså en av de lojala medsoldater, som förstörde mitt experiment för mig. Hon hade väl kommit hit för att ange sin man. Varför hon vände sig till mig i stället för direkt till polisen, förstod jag visserligen inte. Kanske hon anade ugglor i mossen? Eller också tyckte hon det var mindre brutalt att ange honom för hans chef. Hur som helst var det omöjligt för mig att hejda henne nu, då jag redan släppt in henne och läkaren satt där som vittne.

- Det har inträffat något förfärligt sorgligt hemma, fortsatte hon med nedslagna ögon. Häromdagen kom min man hem och berättade något ohyggligt för mig, det ohyggligaste av allt, statsförräderi. Jag trodde väl inte mina öron. I över tjugu år har vi hållit ihop, satt flera barn till världen, så nog trodde jag att jag kände honom alltid. Ja han har ju haft sina perioder av nervös retlighet och nedslagenhet, men det hör väl till yrket förstås. Själv är jag tvätterska vid Centraltvätten i distriktet, och där har vi också fått vår bostad. Men det hör ju strängt taget inte hit. Men ni förstår, att nog trodde jag att jag kände honom. Inte för att vi nånsin har talat så värst mycket med varandra, har man varit gift ett par år, så vet man väl ungefär vad man har att säga, så då kan man lika så gott lämna det osagt. Men det är som om man ändå kände på sig vad den andre ville och menade, när man går så där och larvar i två rum tillsammans och håller på med det i över tjugu år. Man tänker inte på honom egentligen, inte mer än på sin egen hand, men det skulle ju vara fasligt konstigt, om handen ett tu tre var en fot eller gav sig av för sig själv ... Och så kommer det så här! Först tänkte jag: tokerier! Så kan inte Togo ha gjort. Men sen sa jag till mig själv: Ingen ska vara för säker, och har vi inte jämt fått höra det både i radio och i föredrag, och har det inte stått på plakat både i metro och på gatorna: INGEN FÅR VARA SÄKER! DEN SOM STÅR DIG NÄRMAST KAN VARA EN FÖRRÄDARE! Inte hade jag fäst mig vid det förut, inte tyckte jag det gällde mig. Men vad jag gick igenom bara på en natt det kan jag inte säga. Hade inte mitt hår varit grått förut, så nog skulle det blivit det den natten. Det var så omöjligt att tänka sig, att Togo, min Togo, var förrädare. Men hur ser förrädare ut? Ser de inte ut som vanligt folk? Det är bara inuti de är annorlunda. Annars vore det väl ingen konst. Och att de låtsas vara som andra, det är självklart, det visar just hur lömska de är. Jaha, så låg jag och gjorde om Togo för mig. Och när jag vaknade på morgonen, så var han minsann inte människa mer i mina ögon. INGEN FÅR VARA SÄKER! DEN SOM STÅR DIG NÄRMAST KAN VARA EN FÖRRÄDARE! Han var inte människa längre, han var sämre än ett vilt djur. Ett slag tyckte jag det var en hemsk dröm - där stod han ju och rakade sig precis som vanligt - och jag tänkte, att om jag kunde få honom på bättre tankar, så skulle ju allting bli som vanligt igen. Men sen tänkte jag, att så gör man ju inte med förrädare, för de blir inte bättre, och bara att höra på en sådan kan vara farligt nog. Han är ju fördärvad inuti. Så jag ringde till polisen så fort jag kom till mitt arbete, det var väl det enda jag kunde göra nu när han var som han var. Jag trodde förstås de skulle häkta honom med detsamma, och när han kom hem till kvällen som vanligt, gick jag och väntade på polisen vilket ögonblick som helst. Det märkte han, och då sa han: Du har anmält mig för polisen. Det skulle du inte ha gjort. Det var ett experiment, och nu har du förstört alltihop. - Men säg nu själv, hur skulle jag kunna tro honom med detsamma då? Hur skulle jag tro, att han var människa igen? När jag äntligen begrep att det var sant - ja, då ville jag falla honom om halsen i förtjusning, men tänk att då var han ond. Och då ville han skiljas.

- Det var ju ganska märkvärdigt, var allt jag kunde säga.

Hon svalde och svalde för att inte skämma ut sig med att gråta.

- Ja se jag vill ha honom kvar jag, fortsatte hon. Och jag tycker det är orättvist att han ska vilja skiljas, när jag inte har gjort något ont.

Det var ju sant, hon hade rätt. Hon borde inte straffas för att hon handlat som god och pålitlig medsoldat, hon borde belönas. Hon borde få behålla sin Togo.

- Han tyckte inte han kunde lita på mig mer, fortsatte hon under många sväljningar. Det är väl klart att han kan lita på mig, när han är människa. Och lika klart är det väl, att inte en förrädare kan lita på mig, Kadidja Kappori.

Bilden av den tärda kvinnans förklarade ansikte dök upp i minnet med en vemodig hopplöshet. Vilken omogen och meningslös fordran att vilja ha en egen människa att lita på, rent personligt lita på oavsett vad man tar sig för! Jag måste medge för mig själv, att det fanns en sövande lockelse i den. Spädbarnet och stenåldersvilden lever kanske inte bara kvar i somliga, tänkte jag, utan i oss alla, fast mer och mindre, det är en väsentlig skillnad. Och likaväl som jag känt det som en uppgift att krossa den bleka kvinnans dröm, likaväl tog jag fasta på nödvändigheten av att krossa samma illusion hos Kadidja Kapporis man, även om det skulle ske med uppoffring av ännu en ledig kväll.

- Kom igen till mig båda två under någon av de här tiderna, sade jag och skrev upp mina lediga timmar på ett papper. Ändrar han sig inte, ska han få veta bättre av mig.

Hon tog avsked med många tacksägelser, och jag följde både henne och läkaren ut genom dörren. Läkaren tycktes ta saken som ett folknöje, han hade hela tiden suttit och småskrattat, vilket faktiskt var störande, och småskrattade fortfarande, medan han försvann in till sig. Så kunde nu inte jag ta det. Jag såg den principiella innebörden i saken för klart för att jag riktigt skulle kunnat intressera mig för de löjliga personer det gällde.

Jag kunde inte låta bli att berätta historien för Rissen under laboratorietimmarna. Egentligen hörde den ju inte till arbetet, men den hade i alla fall en allmän betydelse. Jag misstänker också starkt, att jag drevs av en viss lust att visa mig intressant och självständig, en sådan man som andra sökte upp i sina svårigheter och som lätt och lekande hjälpte dem till rätta. Det förhöll sig nämligen så, att lika hårt som jag kritiserade Rissen och lika djupt som jag misstrodde honom, lika viktigt var i alla fall hans omdöme för mig. Var gång jag kom på mig med att försöka imponera på honom, skämdes jag för mig själv och slog bort min svaghet. Men efter en kvart var den där igen, och jag gjorde allt jag kunde för att tilltvinga mig något slags aktning från denne konstige man, som ingen kunde ha respekt för. Då jag anade, att jag misslyckades, försökte jag åtminstone reta honom och ville gärna tänka mig, att det låg en medveten plan under mina små stick: kunde jag få honom ordentligt förargad, skulle jag åtminstone veta var jag hade honom, sade jag till mig själv.

Bland annat blev det tal om Kadidja Kapporis ord: "Han var ju inte människa längre."

- Människa! sade jag. En sådan mystik folk har byggt upp omkring det ordet! Som om det i och för sig vore något aktningsvärt, att man är människa! Människa! Det är ju ett biologiskt begrepp. Där det är något annat, gjorde man bäst i att avskaffa det så fort som möjligt.

Rissen bara såg på mig med en svårtydd min.

- Till exempel nu Kadidja Kappori, fortsatte jag. För att handla rätt måste hon först göra sig av med de hämningar, som låg i den vidskepliga föreställningen, att hennes man var en "människa", med citationstecken, för rent biologiskt kunde han aldrig i tiders tid bli något annat. Den krisen klarade hon av på en natt, men hur många gör det? Lite långsammare i vändningen, så skulle hon befunnit sig bland statsförrädarna utan att själv veta hur det hade gått till, alltsammans för den där vidskepelsens skull... Jag tror det är nödvändigt att börja från början och lära folk av med att se "människan", med citationstecken, i medsoldaten.

- Inte tror jag det är så många, som är offer för den sortens mystik, sade Rissen långsamt, där han stod och höll ögat intill ett mätglas, som han nyss hade fyllt.

Det var ju inte så märkvärdigt sagt och ingenting att anmärka på heller. Men han hade ett sätt att droppa in sina ord i öronen på en, som om det fanns mycket bakom. Det gjorde, att man alltid undrade över vad han hade sagt, och hans ord, med röst och tonfall, kom tillbaka och oroade en.

Annars var just den veckan så full av spännande tilldragelser, att man glömde allt annat för dem. De var till och med så viktiga, att de blev början till kallocainets segertåg genom Världsstaten. Men jag sparar dem för att avsluta historien om makarna Bahara-Kappori.

De kom till mig jämnt en vecka efter Kadidja Kapporis första besök. Linda var återigen sysselsatt med sin förberedelsekommitté, men eftersom jag nu var säker på de bådas avsikter och visste, att jag åtminstone kunde hålla honom i schack, brydde jag mig inte om att tillkalla några vittnen. Sura och nedslagna såg båda ut, så det var tydligt att någon försoning ännu inte hade ägt rum.

- Jaha, sade jag för att hjälpa dem på traven (det var ju bäst att ta det hela med gott humör), jaha, det verkar som om extraersättningen hade varit bra lågt tilltagen den där gången, medsoldat Bahara. En skilsmässa kan man då faktiskt nästan kalla ett varaktigt men. Den där kryckan för resten - är den förvärvad i arbetet, eller är den - hm - ett uttryck för den äktenskapliga situationen?

Han svarade inte, satt bara och såg sur ut. Hustrun stötte till honom:

- Du ska väl åtminstone svara din chef, Togo lille! Ja, tänka sig att ha varit gifta i tjugu år och sen gå åstad och skiljas för det här! Nog är det orättvist, först komma och lura en med ett experiment och sen bli arg för man drar konsekvenserna!

- Kunde du sätta mig i fängelse, så kan du väl vara av med mig om jag går fri också, svarade mannen buttert.

- Det är väl inte detsamma! invände hon. Hade du varit den du försökte inbilla mig, så bevare mig väl för att ha dig i huset! Men när du inte är det, när du faktiskt är den jag har känt i tjugu år, då är det väl klart att jag vill ha dig kvar! Och jag har inget ont gjort, som skulle förtjäna att du gick ifrån mig.

- Vill ni svara mig, medsoldat Bahara, sade jag, i mindre skämtsam ton den här gången. Anser ni verkligen, att er hustru gjorde något ont, då hon angav er?

- Ont vet jag inte precis...

- Hur skulle ni själv göra, om någon kom och berättade, att han var spion?... Det behöver ni väl inte tveka så länge om, hoppas jag. Ska jag säga er vad ni skulle göra? Gå raka vägen till närmaste brevlåda, eller ringa i närmaste telefon, och anmäla honom så fort som möjligt. Eller hur? Skulle ni inte göra så?

- Jo - jo, det förstås - men det är väl inte riktigt detsamma.

- Det gläder mig, att ni skulle göra det, för annars vore ni brottslig. Det är just vad er hustru också har gjort. Vad menar ni med att det inte är riktigt detsamma?

Det hade han svårt att klargöra. Några trevande försök blev det:

- Att hon verkligen genast kan tro vad som helst om mig... Efter tjugu år! Från den ena dagen till den andra! Och för resten: tänk om jag verkligen en dag kom till henne och hade gjort någon dumhet och inte visste mig någon levande råd...

- Så vore det ju för sent att ångra då. Och vad det beträffar att tro vad som helst - vet ni inte, att det är vår plikt att vara misstänksamma? Statens väl kräver det. Tjugu år är en lång tid, det är sant, men man kan missta sig under tjugu år. Nej, ni har ingenting att beklaga er över.

- Nej - men om nu hon - - inte skulle jag - -

- Akta er tunga, bäste medsoldat, ni kunde lätt förstöra min goda tanke om er heder. Er hustru angav en spion. Var det rätt eller orätt?

- Ja - jo - nog var det väl rätt.

- Alltså: det var rätt. Hon angav en spion, men den spionen var inte ni. Och nu vill ni skiljas från henne för att hon gjorde rätt i fråga om någon som inte var ni. Är det rim och reson?

- Men - det känns - liksom så osäkert - när jag tittar på henne och inte vet vad hon tror om mig.

- Vore jag som ni, skulle jag akta mig för att skiljas från min hustru av den anledningen att hon har handlat rätt. Alldeles oavsett att ert yrke inte lockar kvinnorna till er - och inte ert tillstånd heller, för den del - så kommer ingen hederlig kvinna att reflektera på er, då hon får veta den här historien - och att den kommer ut, vågar jag ansvara för - så då får ni gå där med en skamfläck på er, som alla talar om.

- Men jag trivs inte så här, mumlade mannen mer och mer förvirrad. Jag vill inte ha det så här.

- Ni förvånar mig verkligen, sade jag med allt kallare röst. Måste jag inte tro, att ni är en asocial typ? Vet ni vad, den saken ska vi verkligen ha i åtanke på laboratoriet. Det kanske inte blir så roligt att få en sådan stämpel på sig.

Det tog. Hans förvirring fick en ny ton av skrämsel. Hjälplöst vände han sina stela ögon från sin hustru till mig och tillbaka igen. Efter en liten paus återtog jag:

- Men jag är säker på att ni inte menade så illa. Ni ville vara säker på att er hustru också hade uppgivit sina misstankar på allvar. Det har hon, det märker ni väl nu. Då finns det alltså ingen orsak till skilsmässa längre? Har jag rätt?

- J-jo, medgav han, lättad av min vänlighet, även om han inte riktigt kunde följa med tankegången. Naturligtvis. Det finns inga orsaker då - till skilsmässa.

Hustrun, som däremot genast fattade, att faran nu var avvärjd och allt som förr, strålade upp i stor lättnad. Hennes tacksamhet fick vara min enda belöning för två uppoffrade lediga kvällar. Togo Baharas trumpna kyla störde mig visserligen, men den skulle väl nötas bort så småningom. För att hjälpa honom på traven, ropade jag efter dem:

- Sen får ni komma och rapportera för mig, om er man verkligen menade vad han sa, eller om han ändå till slut är en asocial typ!

Bahara visste, att jag var hans chef. Kadidja Kapporis äktenskap var räddat.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:49 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free