- Project Runeberg -  Kallocain /
Sjunde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sjunde kapitlet

Just den veckan hade våra experiment utfallit ovanligt gynnsamt. Inte mindre än tre av tiomannagruppen saknades bland de angivna, och lyckligtvis hade polisen också skyndsamt satt i gång med häktningen; vi hade alltså tre utomstående och intet anande personer till vårt förfogande. Polischefen Karrek själv infann sig till undersökningen. Lång och mager slog han sig ner i stolen, sträckte ut sina långa ben rakt framför sig, knäppte händerna över den smala bålen och väntade med en hemlighetsfull eld i ögonspringorna. Polischefen var en märklig person, en sådan som tycktes född att gå långt. Hans hållning kunde vara lika slapp och slappare än Rissens, och ändå verkade han aldrig omilitärisk. Medan Rissen lyftes på sina egna impulser och tycktes driva snarare än styra, var Karreks hopsjunkna vila bara satsen före språnget, och i det hårt slutna ansiktet, i glittret bakom hans halvslutna ögonlock kunde man läsa, att det skulle bli ett vilddjurssprång, som inte förfelade sitt mål. Jag kände inte bara respekt för hans styrka, jag satte också mitt hopp till hans makt. Det skulle snart visa sig, att där hade jag räknat rätt.

De tre häktade fördes in en i sänder och undersöktes. Två av dem var av en sort, som vi hittills inte haft att göra med, vanliga förbrytartyper, som helt enkelt lockades övermäktigt av de summor spionen påstods ha utlovat. En av dem, en kvinna, muntrade för övrigt upp både oss och polischefen med sina intima förtroenden om mannens natur och vanor. En intelligent kvinna, och kvick, men ingen önskvärd medsoldat, med den mest kompakta individuella själviskhet.

Den tredje däremot gav oss något att tänka på.

Varför han inte hade angivit sin hustru låg höljt i dunkel, tydligen också för honom själv. Å ena sidan visade han ingen sådan extatisk tacksamhet för hustruns förtroende som den lilla bleka kvinnan vi förut haft, å den andra hade han inget intresse för de utlovade summorna heller. Även om han inte direkt förnekade alla möjligheter till att hustrun kunde vara spion, var han synbarligen inte säker på att allt verkligen förhöll sig så som hon berättade. Allt som allt kunde man kanske säga, att en viss lojhet hade hindrat honom - en lojhet, som han kanske kunde ha övervunnit ett par dar senare, det var ju omöjligt att veta. Hade inte Karrek redan beslutat sig för att låta nåd gå före rätt, skulle redan den lojheten stämplat honom som statsfarlig. Medan en sådan loj människa samlade sig till handling, kunde hela förräderiet ju redan vara utfört och skadan skedd, men inte bara det, utan hela hans tveksamhet vittnade ju också om en otroligt ringa hängivenhet för Staten. Det kom alltså inte som någon överraskning, när han bland annat lät slippa ur sig:

- Allt det där är ändå så mycket mindre viktigt än vår sak.

Jag spetsade öronen, och jag såg, att polischefen gjorde detsamma.

- Er sak? frågade jag. Vilka är ni då?

Han skakade på huvudet med ett lite fånigt leende.

- Fråga inte, sade han. Vi har inget namn, ingen organisation. Vi finns bara.

- Hur finns ni, hur kan ni kalla er vi, om ni varken har namn eller organisation? Vad är ni för ena?

- Många, många. Men jag känner inte många. Jag har sett många, men jag vet inte ens vad de flesta heter. Vad skulle vi behöva veta det för? Vi vet, att det är vi.

Eftersom han redan visade tecken till att vakna, såg jag frågande först på Rissen, sedan på polischefen.

- För allt i världen, fortsätt, mumlade Karrek mellan tänderna. Rissen gjorde också en jakande åtbörd. Så gav jag alltså mannen en spruta till.

- Nå vidare: namnen på dem ni känner?

Fullständigt glatt och oskyldigt, utan ringaste tvekan, räknade han upp fem namn. Det var allt, påstod han. Fler kände han inte. Karrek tecknade åt Rissen att skriva upp dem noga, vilket han också gjorde.

- Och vad är det för omvälvning ni vill genomföra?

Trots sprutan gav han inget svar. Han vred sig under frågan och ansträngde sig synbart, men fick inte fram något. Ett ögonblick trodde jag på nytt, att kallocainet kanske under vissa omständigheter kunde vara utan verkan, och kände hur kallsvetten började sippra fram. Men frågan kunde också vara illa ställd, alltför invecklad - fast det ska alla veta, mig föreföll den enkel nog - så att försökspersonen inte heller i vaket tillstånd kunde ha besvarat den.

- Ni vill väl något, inte sant? frågade jag försiktigt.

- Ja, ja visst, visst vill vi något...

- Och vad då?

Återigen tystnad. Sedan, med både tvekan och ansträngning:

- Vi vill vara - - vi vill bli - - något annat - -

- Så? Och vad vill ni bli? Tystnad. En djup suck.

- Några bestämda poster som ni vill besätta?

- Nej nej. Inte så.

- Ni vill bli något annat än medsoldater i Världsstaten?

- N - n - nej - - ja det vill säga - - nej, inte så - -

Jag var förvirrad. Då drog polischefen Karrek benen åt sig med en ljudlös rörelse, sträckte sig fram över sina egna knäppta händer, kisade med ögonen och sade med låg, genomträngande röst:

- Var har ni träffat de andra?

- Hemma hos en av dem som jag inte känner.

- Var? Och när?

- Distriktet RQ - onsdag för två veckor sen - -

- Många där?

- Femton tjugu.

- Då blir det inte så svårt att kontrollera var det var, vände sig Karrek till Rissen och mig. Portvakten bör veta om det.

Och han fortsatte förhöret:

- Ni hade licenser förstås? Var det under falskt namn?

- Inte under falskt namn. Min licens var åtminstone äkta.

- Så mycket lättare då. Nå vidare. Vad var det som avhandlades?

Men där gick till och med Karrek bet. Förhörspersonens svar blev förvirrat och osäkert.

Vi måste lämna den virrige karlen i fred, så mycket mer som andra sprutan redan började upphöra att verka. Han vaknade upp med starkt illamående. Själsligen tycktes han inte plågas alltför mycket, han var orolig men inte förtvivlad, häpen mer än skamsen.

Då han försvunnit ut genom dörren, studsade polischefen upp i hela sin elastiska längd, andades djupt, liksom vädrande, och sade:

- Här blir arbete. Mannen visste ingenting, så mycket är säkert. Kumpanerna kommer att veta mer. Vi kan leta oss fram från namn till namn ända in i de innersta kretsarna. Kanske en regelrätt storsammansvärjning, vem vet?

Han slöt ögonen, och en min av tillfredsställelse gick utslätande fram över de knutna dragen. Jag gissade vad han tänkte: Detta kommer att bära mitt rykte över hela Världsstaten. - Kanske jag gissade fel. Polischefen och jag var mycket olika naturer.

- För resten, fortsatte polischefen långsamt och såg prövande från den ene till den andre, för resten reser jag bort på en liten tid. Det är möjligt att ni också snart blir kallade till annan ort. Gör er i alla fall resfärdiga. Kallelsen kan komma hemma eller i arbetet. Ha för säkerhets skull en packad väska med er till laboratoriet, så ni inte behöver försena er med att hämta den, en liten väska med det nödvändigaste, så ni kan stanna borta ett par dar. Och ha apparater i ordning, så ni kan ta dem med er och visa hur ert kallocain fungerar.

- Och militärtjänsten? frågade Rissen.

- Blir det något av är det självklart att jag ordnar alltsammans. Kan jag inte det, nå, då blir det ingenting av. Jag lovar ingenting. Och vad kommer ni att ta er för under de närmaste dagarna?

- Fortsätta med nya och nya experiment.

- Finns det då något hinder för att ni tar upp den här tråden? Jag menar den vi fick av den sist undersökte. I stället för att använda Frivilliga offertjänsten nystar ni tum för tum upp den härvan av namn han gav er en ända av, skriver noga upp allt som kommer fram och väntar för övrigt. Vad säger ni om det?

Rissen betänkte sig.

- I laboratoriets ordningsföreskrifter står ingenting om ett sådant fall.

Polischefen skrattade ett obeskrivligt försmädligt skratt i falsett.

- Vi får inte vara byråkratiska, sade han. Om det nu kommer en order från förste laboratoriechefen - det är Muili, eller hur - så håller ni er inte så strängt till ordningsföreskrifterna längre, tänker jag mig. Jag går själv direkt till Muili. Sen är det alltså bara att lämna in alla namnen på Polishuset. Det kanske gäller Världsstatens väl och ve - och ni frågar efter ordningsföreskrifterna!

Han gick, och vi såg på varandra. Jag misstänker att min uppsyn var både segerviss och full av beundran. I händerna på en man som Karrek kunde man lugnt överlåta sitt öde. Han bestod bara av vilja, för honom fanns inga svårigheter.

Men Rissen höjde resignerad på ögonbrynen.

- Vi kommer att bli en underavdelning av polisen, sade han. Farväl, vetenskap.

Det klack till i mig. Jag älskade mitt vetenskapliga arbete och skulle sakna det högt, om jag blev av med det. Men Rissen var pessimist av naturen, intalade jag mig. För min del såg jag bara Trappan framför mig, och första och enda frågan var om det bar uppåt. Resten fick väl tiden utvisa.

En timme senare kom mycket riktigt order från förste laboratoriechefen, att vi skulle lägga om vårt arbete efter de linjer polischefen antytt. I Polishuset var man redan underrättad, vi hade bara att ringa in namnen på dem vi ville ha häktade, så skulle personerna i fråga vara oss till handa inom tjugufyra timmar.

Den vi först fick hand om var en ung man med ungdomslägret inte alltför långt bakom sig och med en lustig blandning av osäkerhet och högmodig anfallslust inför det samhällsliv han ännu inte kände sig fullt inpassad i. Under inflytande av kallocainet fick hans självkänsla rum att breda ut sig på ett sätt, som verkade något komiskt på oss vuxna män, och han började underhålla oss med vittsvävande och rätt obestämda framtidsplaner. Samtidigt medgav han, att han brukade känna sig djupt besvärad av människorna i sin omgivning. De ville honom illa, påstod han. - Visserligen hade jag själv föreslagit, att vi skulle låta våra undersökningspersoner tala av sig själva så mycket som möjligt, eftersom det förra fallet hade varit så hårdfrågat, men här blev det lite för mycket allmän ungdomspsykologi för att Karrek kunde tänkas ha någon glädje av det, så till slut övergick jag ändå till förhör och frågade honom om han kände vår förre häktade.

- Ja. Vi är arbetskamrater.

- Har ni någonsin träffat honom utanför arbetet?

- Ja. Han bjöd mig med på en tillställning...

- I distriktet RQ? I onsdags för fjorton dar sen?

Den unge mannen började småskratta och verkade samtidigt mycket intresserad.

- Ja. En sån lustig tillställning. Men jag tyckte om dem. På något sätt tyckte jag om dem...

- Kan ni berätta vad ni minns?

- Visst. Det var så konstigt så. Jag kom in, och det var bara folk som jag inte kände. Nå, det var ju inget underligt. Offrar man en ledig kväll på sällskapsliv, så brukar det väl vara för att diskutera någonting, något som rör ens arbete eller något annat, en planerad fest eller en skrivelse till myndigheterna eller så, och då är det så klart att man inte känner alla som är bjudna. Men det var inget sånt! De diskuterade inte alls. De satt och pratade om allt möjligt, eller också teg de. Att de teg så mycket, det gjorde mig hjärtängslig. Och för resten, bara som de hälsade! De tog tag i händerna på varandra. Är det klokt! Ohygieniskt måste det vara, och så intimt så man skäms, dessutom. Att röra vid varandras kroppar så där, avsiktligt! De påstod att det var en urgammal hälsning, som de hade upplivat igen, men man behövde inte göra det, om man inte ville, man var inte tvungen till någonting. Men i början var jag rädd för dem. Ingenting är så otäckt som att sitta och vara tyst. Man har en känsla av att folk genomskådar en. Som om man var naken eller värre än naken. Andligen naken. Särskilt när det är äldre med, för de kan ha hunnit lära sig att se tvärsigenom en, för resten om de pratar också, de har hunnit lära sig prata med ytan och vara på sin vakt under ytan. Det har redan hänt mig att jag också har kunnat det, prata med ytan och vara på min vakt under ytan, och då känner man sig glad efteråt, som om man hade undgått en fara. Men där kunde jag inte det. Ingen av dem skulle nappat på det. När de talade, talade de lågt, och det verkade som om de inte tänkte på annat under tiden. Annars tycker jag det är bättre att tala högt, så man fängslar de andras uppmärksamhet, man talar högt och har tankarna med sig på annat håll. Men de var så konstiga. Till slut tyckte jag det var skönt och började tycka om dem. Det var lugnt på något sätt.

Detta var ju inte mycket upplysande. Ynglingen var väl novis i rörelsen och ännu inte invigd i hemligheterna. För säkerhets skull frågade jag ändå:

- Såg ni om där fanns någon chef för gruppen? Några gradbeteckningar?

- Nej - inte som jag såg. Inte som någon sa heller.

- Och vad gjorde de för resten? Talade de om något som de hade gjort eller skulle göra?

- Inte vad jag vet. Fast jag fick gå tidigare förstås, jag och ett par till, som heller inte hade varit med förr, tror jag. Sen vet jag inte vad de hade för sig. Men när vi gick, var det någon som sa: När vi möts ute i världen känner vi igen varandra. - Jag kan inte förklara det, men det var faktiskt riktigt högtidligt, och jag trodde verkligen jag skulle känna igen dem - inte precis dem jag träffade där, utan vem som helst som hörde till dem. Det var något särskilt med dem, jag kan inte beskriva det. Då jag kom in här i rummet, visste jag alldeles säkert, att inte ni hörde dit (han nickade mot mig). Men er (han gav Rissen en dimmig blick), er är jag inte så säker på. Kanske ni hör dit och kanske inte. Jag vet bara, att jag kände mig lugnare hos dem än hos andra. Jag hade inte den där förnimmelsen så tydligt, att de ville mig illa.

Jag såg skarpt på Rissen. Så förbluffad som han såg ut, höll jag nog för troligt, att han var oskyldig, om man med oskyldig menade att han aldrig deltagit i sådana hemliga möten som den unge mannen beskrev. Ändå låg det något i antydningen. Också hos Rissen fanns samma asociala åder, en släktskap med blinda mullvadar.

Ynglingen vaknade med en ruelse, som inte stod i rimlig proportion till de ganska harmlösa ting han röjt. Vad jag kunde förstå gällde hans vånda inte berättelsen om sammankomsten, utan de rent personliga bekännelserna, som vi gäspande hade avbrutit.

- Jag tror jag måste ta tillbaka en del, mumlade han, där han stod och vacklade på golvet. Det där jag sa om att jag var osäker för andra, det var då egentligen inte sant. Jag undrar bara vad de tänker om mig. Inte menar jag att de nödvändigt vill mig illa. Och allt det där jag sa att jag ville bli och göra, det var ju rena fantasier, inte ett dugg sanning. För resten så var det överdrift också, att jag trivdes bättre med de där konstiga människorna än med de vanliga. Jag trivs förstås i grunden bättre med vanliga, när jag tänker efter...

- Det är vi också övertygade om, sade Rissen vänligt. I framtiden borde ni nog hålla er till de andra, de vanliga. Vi har en stark misstanke om att den där sammanslutningen ni kom med i så där oförhappandes är statsfientlig. Ännu är ni tydligen rätt obesmittad, men akta er! Innan ni vet ordet av, har de snärjt er i sina garn.

Ynglingen såg förskräckt ut, då han försvann genom dörren.

Jag vet inte vilka hemska planer vi egentligen väntade oss att avslöja från det möte som vidtog sedan ynglingen och sådana som han skickats hem från sammankomsten. Någon av de häktade borde i varje fall ha varit med då de smiddes. Grundligt och systematiskt frågade vi ut de fyra som ännu återstod, noggrant antecknade vi deras berättelser, men det dröjde länge, innan vi kom fram till en något så när klar bild av den hemliga ligan. Många gånger måste vi se på varandra och skaka på huvudet. Var det en samling sinnessjuka vi hade att göra med? Något mer fantastiskt hade jag sällan hört talas om.

Främst var vi på språng efter själva organisationen, chefernas namn, utgreningen. Men gång på gång fick vi höra, att det inte fanns några chefer, ingen organisation. Nu brukar det ju ofta vara så i hemliga sammansvärjningar, att medlemmar av lägre grader inte har reda på mer centrala hemligheter; allt vad de känner till är namnen på två tre andra medlemmar, lika betydelselösa som de själva. Vi slöt oss till att det var sådana medlemmar vi fått tag i. Icke desto mindre skulle vi säkert från någon av de redan infångade komma över till nya skikt, där man visste mer. Det var bara att fortsätta.

Vad hade hänt sedan noviserna lämnat huset? frågade vi oss närmast. En kvinna gav oss en häpnadsväckande beskrivning.

- Man tar fram en kniv, sade hon. En av oss lämnar den till någon annan och lägger sig på en säng och låtsar att han sover.

- Nå, och sen?

- Sen är det inget mer. Vill någon mer vara med, och finns det plats för det, så kan han också låtsas sova. Man kan sätta sig och stödja huvudet mot sängkanten. Eller mot bordet eller vad som helst.

Jag är rädd att jag gav ifrån mig ett kvävt skratt. Scenen som man föreställde sig var för obetalbar. Någon sitter där allvarlig med en stor bordskniv i handen (naturligtvis var det en bordskniv, det var det lättaste att komma åt, man glömde bara att lämna med den i middagsdisken), mitt i ett lika allvarligt sällskap. En har sträckt ut sig på sängen med händerna på magen, blundar krampaktigt, försöker kanske till och med snarka. Den ene efter den andre drar till sig en kudde och placerar den i närheten, lutar huvudet i en mer eller mindre obekväm ställning och drar sin lilla timmerstock till stacken. Någon glider ner i sittande ställning, utmed sängkanten, sträcker benen ifrån sig, stöder nacken mot träramen, gäspar till - - Annars dödstystnad.

Inte ens Rissen kunde undertrycka ett småleende.

- Och vad är meningen med detta? frågade han.

- En symbolisk mening. Genom kniven har han lämnat sig i den andres våld, och det händer honom ändå ingenting.

(Det händer honom ändå ingenting! När det finns fullt med folk omkring, som snarkar fullt vakna och när som helst kan plira med vänstra ögat! Det händer honom ingenting, när en av hans gäster - fullt lagligt registrerad av portvakten - knyter handen om en bordskniv, som man vid kvällsmaten förgäves ansträngde sig att skära pepparrotsköttet med, och lyssnar på hur naturtroget han snarkar...)

- Och vad ska det tjäna till, allt det där?

- Vi vill framkalla en ny ande, svarade kvinnan fullt allvarligt.

Rissen tog sig betänksamt om hakan. På statshistoriska föredrag hade jag hört, och Rissen säkert också, att urtidens vildar brukade uttala vissa besvärjelser och utföra vissa så kallade magiska handlingar för att framkalla inbillade väsen, som de kallade andar. Och sådant förekom alltså fortfarande i våra dagar?

Av samma kvinna fick vi till livs några antydningar om en komplett dåre, som tycktes spela en viss roll som hjälte inom deras krets. Det behövs sannerligen inte mycket för att man ska duga till hjälte åt somliga.

- Känner ni inte till Reor? frågade hon. Nej, han lever inte nu, han levde så där för en femti år sen, i någon av kvarnstäderna säger somliga, men andra säger i någon av textilstäderna. Tänk att inte ha hört talas om Reor. Jag skulle vilja hålla föredrag om Reor en gång. Fast det är sant, det är bara de invigda som kan förstå. Vill man berätta om Reor, måste man vända sig till de invigda. Han gick omkring hit och dit, för på den tiden var det annorlunda med licenserna, och somliga tog emot honom av rädsla, för de trodde han hörde till polisen, och andra jagade bort honom, för de trodde han var en brottsling. Men den som tog emot honom - ja, alla märkte förstås inte hurdan han var, somliga tyckte bara han var konstig, men andra kände att de kunde vara trygga och lugna hos honom som ett litet barn hos sin mor. Några glömde honom, men andra glömde honom aldrig, och de berättade om honom så gott de kunde. Men det förstår bara de invigda. Han låste aldrig sin dörr. Han brydde sig aldrig om några vittnen eller bevis på något som han sa eller gjorde. Han skyddade sig inte mot tjuvar och rånmördare ens, så han blev också rånmördad till slut, av en som trodde att Reor hade en kaka bröd i sin ränsel. Det var svälttider då. Men han hade ingen, han hade redan ätit upp den tillsammans med några andra, som han hade mött på vägen... Men den andre trodde han hade sparat den. Så slog han ihjäl honom.

- Och ändå menar ni att han var en stor man? frågade jag.

- Han var en stor man. Reor var en stor man. Han var en av oss. Det finns ännu de som har sett honom.

Rissen såg menande på mig och skakade på huvudet.

- Den kostligaste logik jag har hört i mitt liv, sade jag. Låt oss vara som han, för han blev rånmördad! Jag begriper ingenting av det här.

- Ni talade om invigning, sade Rissen till kvinnan utan att fästa sig vid mig. Hur blir man invigd?

- Inte vet jag. Man blir det bara. Rätt som det är, så är man det. De andra märker det, de som också är invigda.

- Då kan alltså vem som helst komma och påstå att han är invigd? Det måste väl finnas någon handling, någon ceremoni - några hemligheter, som meddelas?

- Nej, ingenting sådant. Det märks, säger jag ju. Man blir det, förstår ni, eller också blir man det inte - somliga blir det aldrig.

- Hur märks det då?

- Ja - det märks på allting - - - det där med kniven och sömnen och det blir heligt och klart för en då - - och mycket annat - - -

Vi var lika kloka som förut.

Om kvinnan var galen på egen hand eller om alla de där människorna delade hennes galenskap var inte gott att säga. Så mycket var säkert att de magiska riterna med kniven och den låtsade sömnen tydligen hade ägt rum, det fick vi de andras bekräftelse på, däremot förblev det dunkelt, om de alltid brukade äga rum eller om det var något tillfälligt. Inte heller kunde vi finna spår av myten om Reor hos alla, fast den återfanns hos några. Vad var då egentligen det gemensamma för hela denna krets, utom att de samt och synnerligen verkade underliga?

En annan, också en kvinna, hade ett par namn till att ge oss. Vi ansåg det därför lämpligt att pressa henne särskilt ihärdigt angående organisationen. Hennes svar var lika förvirrande som de andras.

- Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Mig föreföll allt detta som en meningslös lek med ord, och ändå gjorde det intryck på mig. Kanske det var själva intensiteten i hennes djupa röst, som kom mig att skälva. Det är inte omöjligt, att den påminde mig om Linda, som också har en djup och intensiv röst, särskilt ibland, då hon inte verkar så trött, och att jag måste föreställa mig, hur det skulle varit, om nu Linda i stället för den främmande kvinnan hade suttit där och räckt mig sitt innersta med så vädjande och inträngande tonfall. I varje fall gömde jag på minnet länge efteråt, till och med de enskilda orden upprepade jag för mig själv, som jag trodde därför att de lät vackert i all sin meningslöshet. Långt långt senare började jag skymta en mening i dem. I varje fall gav de mig en stöt redan då, så att jag fick en första aning om vad de menade med "vi", med att de kände igen varandra och med att de kunde ha en krets av invigda utan organisation, utan yttre kännetecken och tydligen också utan några allmänt omfattade läror och doktriner.

Då hon blivit utsläppt, sade jag till Rissen:

- Någonting har fallit mig in. Vi kanske uppfattade det där om "en ande" fel. Man kan också mena en inre form, en livshållning. Eller tror ni det är en för subtil tydning för att den skulle kunna höra hemma i en sådan krets av dårar?

Då han såg på mig, blev jag rädd. Att han förstod mig fullkomligt, kunde jag se på honom, men också något mer. Jag förstod, att han också känt sig påverkad av kvinnans varma och intensiva väsen. Jag förstod att han var ännu mottagligare än jag. Och jag förstod, att själva hans blick, själva hans tystnad drog mig i en riktning, dit hela min pliktkärlek, hela min hederskänsla förbjöd mig att gå. På något sätt var han fast i de där dårarnas garn, och till och med jag hade ett ögonblick känt den ljuvliga och övermäktiga dragningen.

Hade inte den förste ynglingen i dag sagt om Rissen, att han gott kunde höra dit - till dårarna, till den hemliga sekten? Hade jag inte själv alltid haft på känn, att hos Rissen fanns ett hot och en fara? Från och med nu visste jag, att vi på djupet var fiender.

Vi hade bara en av de häktade kvar, en äldre man med intelligent utseende, och jag var på en gång rädd för honom - ingen kunde veta, om inte han också hade samma suggestiva styrka som kvinnan nyss - och väntade mig stora ting av honom. Han om någon borde ha reda på något om de innersta kretsarna, och om lyckan var god, kunde vi där finna så fällande bevis att hela dårsekten skulle vara dömd och expedierad, till lättnad och räddning för mig själv och många andra. Men då han redan förts in och vi nätt och jämnt hunnit sätta honom i stolen, ringde lokaltelefonen och både Rissen och jag kallades till Muili, förste laboratoriechefen.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:49 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free