Frukostdags följande morgon visade man oss upp i en av matsalarna. Vi var tydligen inte de enda nattgästerna i Polispalatset - i den stora salen trängdes redan ett sjuttital andra medsoldater av båda könen och av alla vuxna åldrar kring serveringsborden. Någon vinkade åt oss från sin plats. Det var själve Karrek, som slagit sig ner med sin majsgröt bland idel okända. Hur mycket han än stod över oss i rang, kände vi oss riktigt glada åt att se hans bekanta ansikte, och han såg inte heller ut att ha något emot vårt sällskap.
- Jag har anhållit om audiens för oss alla tre hos polispresidenten, sade han, och jag har skäl att tro, att det går fort. Ni bör hämta attiraljerna så fort som möjligt.
Självklart skyndade jag mig med frukosten och rusade efter kallocainapparaterna. Det visade sig sedan vara något överdriven brådska. Sedan vi alla tre följts åt ner till polispresidentens väntrum, fick vi vänta en dryg timme, innan dörren till det inre rummet öppnades. Före oss satt dessutom tre personer och väntade, så jag förmodade det skulle dröja åtskilligt.
Men det var vi som först fick företräde. En liten snabb och smidig tjänsteman öppnade dörren, gick fram till Karrek och viskade med honom. Karrek visade på oss båda, och vi fördes alla tre in i ett nytt väntrum, där vi återigen kroppsvisiterades. Överhuvudtaget var det mycket grundligare sörjt för säkerheten här än hemma i vår kemistad, naturligtvis därför att de liv som här skulle bevaras var så mycket sällsyntare och dyrbarare än några i övriga delar av Världsstaten. Redan ute i väntrummet, så mycket mera då här i förrummet och inne hos polispresidenten själv, posterade vakter med lyfta pistoler. Så äntligen stod vi inför den mäktige.
En bred skepnad snodde runt på stolen och lyfte hälsande på sina buskiga ögonbryn. Det var tydligt att åsynen av Karrek gjorde honom ganska nöjd. Jag kände ganska väl igen polisminister Tuareg från Medsoldatens Porträttalbum, hans små svarta björnögon, hans viljestarka underkäke, hans fylliga mun, och ändå gjorde han ett långt mer överväldigande intryck på mig än jag någonsin väntat mig. Kanske var det också känslan av att stå inför den koncentrerade Makten, som kom mig att darra. Tuareg var hjärnan bakom de millioner ögon och öron, som såg och hörde medsoldaternas intimaste handlingar och samtal dag och natt, han var viljan bakom de millioner armar, som ständigt eller vissa delar av dagen skyddade Statens inre säkerhet - också bakom mina armar, i den mån mina kvällar ägnades åt polistjänstgöring. Och ändå skälvde jag till, som om det inte varit min egen högsta vilja jag stått ansikte mot ansikte med - som om jag i stället varit en av de brottslingar han jagade. Och ändå hade jag ju inte gjort något ont! Varifrån kom då den olycksaliga splittringen i mitt väsen? Svaret låg nära till hands: alltsammans berodde på en insuggererad vanföreställning, som kunde uttryckas med orden: "Ingen medsoldat över fyrti kan ha gott samvete." Och den som uttalat dessa ord var Rissen.
- Såå, här har vi alltså våra nya bundsförvanter, sade polisministern till Karrek. Skulle ni vara beredda att göra några små provexperiment om två timmar? I tredje våningen är ett rum iordningställt till laboratorium - primitivt kanske, men jag förmodar där finns vad ni behöver. Är det något som fattas, så är det bara att säga till personalen. Och försökspersoner ställer vi till förfogande.
Vi förklarade oss beredda och lyckliga. Audiensen var slut, och vi fördes ut en annan väg och upp till det tillfälliga laboratorium Tuareg talat om. Inredningen var fullt tillräcklig, så länge man inte avsåg att framställa kallocain i större mängder.
Karrek hade följt med oss upp. Han slog sig ner på ett bordshörn i en ställning så alltför ledig, att den hos vilken annan som helst skulle verkat slapp och frånstötande.
- Nå, medsoldater, sade han sedan vi undersökt lokalens arbetsmöjligheter, vad har kommit fram om den där hemliga sammanslutningen hemma i Kemistaden n:r 4?
Rissen var ju min chef och hade rätt och skyldighet att svara först. Det gjorde han också, fast först efter lång tystnad.
- För min del, sade han, kan jag ju inte tycka det har kommit fram något direkt brottsligt. Lätt sinnesrubbade verkar de allihop, men brottsliga - nej.
- Hittills åtminstone, fortsatte han efter en ny paus, har vi inte träffat på någon enda med en lagstridig handling bakom sig, åtminstone ingen som har upptagit hans tankar tillräckligt för att han skulle röja den under kallocainruset. Jag bortser då från den där mannen, som hade underlåtit att anmäla sin hustru för statsförräderi, för ni vet, min chef, att vi kom överens om att låta nåd gå före rätt, eftersom det gällde rekryteringen av Frivilliga offertjänsten. - Vad de där människorna beträffar, skulle jag kalla dem en sekt av dårar, men inte en politisk sammanslutning. Kanske man inte ens kan kalla dem för en sekt. De har ingen organisation, inga chefer, efter vad vi kan förstå, inga medlemslistor, inte ens något namn, och faller alltså knappast under lagen mot föreningar utanför Statens kontroll.
- Ni är en stor formalist, medsoldat Rissen, sade Karrek och plirade ironiskt. Ni talar om "stå i ordningsföreskrifterna" och "falla under lagen", som om trycksvärta var ett oöverstigligt hinder. Det menar ni väl inte?
- Lagar och förordningar är till för vårt skydd..., invände Rissen buttert.
- För vems skydd, säger ni? angrep Karrek. Inte för Statens i alla fall. Staten har mer nytta av klara huvuden, som vid behov kan spotta på trycksvärtan...
Rissen teg motvilligt, men återtog sedan:
- I alla fall verkar de ofarliga för Staten. Vi kan lugnt släppa dem som redan är häktade och sedan lämna hela sällskapet åt sitt öde. Polisen kommer ändå att få fullt upp att göra med mördare, tjuvar, menedare...
Min stund var kommen, jag kände det. Jag måste göra mitt första allvarliga angrepp på Rissen.
- Min chef Karrek, sade jag långsamt och med stark betoning. Tillåt mig att göra invändningar, trots att jag är en underordnad. Mig förefaller den mystiska sammanslutningen allt annat än oskyldig.
- Jag är intresserad av er mening också, sade Karrek. Ni anser den alltså vara en vanlig sammanslutning?
- Paragraferna vill jag lämna åt deras värde så länge, sade jag. Vad jag menar är att alla de där människorna var för sig och alla sammantagna utgör en fara för Staten. - Först och främst vill jag bara fråga: anser ni, att vår Världsstat skulle vara i behov av en alldeles ny hållning, en helt och hållet förändrad livsinställning? Ja, missuppfatta mig inte, jag är medveten om att folk både här och där skulle behöva väckas till större ansvarsmedvetande och större ansträngningar - men en ny livshållning, olik vad vi förut känner till? Är det inte i själva verket en förolämpning mot Världsstaten och Världsstatens medsoldater? Och ändå var det innebörden i vad en av de häktade yttrade: Vi vill framkalla en ny ande. - Först tog vi uttrycket mer vidskepligt konkret, och det hade ju varit illa nog - men detta är än värre.
- Ni tar det nog för hårt, sade Karrek. Min erfarenhet har lärt mig, att ju abstraktare någonting är, dess mindre farliga verkningar har det. Allmänna talesätt kan användas hur man vrider dem, ena stunden om ett, ögonblicket därpå i rakt motsatt riktning.
- Men en livshållning är inte något abstrakt, sade jag energiskt. Jag skulle tvärtom vilja säga, att det är det enda som säkert inte är abstrakt. Och de där dårarnas livshållning är statsvidrig. Bäst och klarast ser man det av deras egna myter om en viss Reor, som tycks ha varit ett strå vassare än de andra i fråga om sinnessvaghet och därför har blivit deras specialhjälte. Överseende mot förbrytare, vårdslöshet med egen säkerhet (man är ju ändå själv ett värdefullt och påkostat verktyg, det får inte glömmas!), personliga känslobindningar som är starkare än bindningen till Staten - dit är det de vill föra oss! Vid första påseendet förefaller deras riter vara rena fånerier. Vid närmare eftertanke blir de överväldigande osmakliga. De är bilder av ett överdrivet förtroende människor emellan, eller i varje fall vissa människor emellan. Redan det anser jag vara statsfientligt. Den alltför lättrogne går det förr eller senare som deras hjälte Reor - han blir förr eller senare rånmördad. Och är det inte på denna grund Staten vuxit upp? Fanns det grund och skäl till förtroende människor emellan, så skulle aldrig någon Stat ha uppstått. Den heliga och nödvändiga grunden till Statens existens är vår ömsesidiga välgrundade misstro till varandra. Den som misstänkliggör denna grund, han misstänkliggör Staten.
- Pu, sade Rissen med en viss häftighet, ni glömmer att den måste uppstå ändå, som ekonomiskt och kulturellt centrum...
- Det gör jag inte, svarade jag. Och tro för all del inte, att jag går ut från någon sorts civilistisk vidskepelse, att Staten skulle vara till för vår skull i stället för att vi är till för Statens, som det ju i verkligheten förhåller sig. Jag menar bara, att kärnan i de enskilda cellernas förhållande till statsorganismen ligger i hungern efter säkerhet. Om vi en dag skulle märka - jag säger inte att vi har gjort det, men om - att vårt ärtsoppa blev tunnare, vår tvål knappt användbar, våra bostäder fallfärdiga, utan att någon bekymrade sig om saken - skulle vi knota då? Nej. Vi vet att vällevnaden inte är ett värde i sig själv, att våra uppoffringar tjänar ett högre ändamål. Och om vi upptäcker taggtrådsstängsel över våra vägar, finner vi oss inte i alla inskränkningar av rörelsefriheten utan att klaga? Jo. Vi vet att allt detta sker för Statens skull, för att hindra skadegörare. Och om vi en dag skulle finna, att alla fritidens sysselsättningar måste inskränkas för den nödvändiga militära övningen, att de otaliga lyxkunskaper och lyxfärdigheter som förr ingått i vår uppfostran nu måste lämnas åt sidan för en oundgänglig inriktning på vars och ens specialutbildning till arbetare i den absolut nödvändiga industriens tjänst - har vi skäl att klaga då? Nej, nej, och nej. Vi inser och gillar, att Staten är allt, den enskilde intet. Vi inser och böjer oss för att det mesta av den så kallade "kulturen" - jag frånräknar då de tekniska kunskaperna - förblir en lyx för tider då ingen fara hotar (tider som kanske aldrig kommer igen). Vad som återstår är det nakna livsuppehället och det alltmer välutvecklade militär- och polisväsendet. Det är statslivets kärna. Allt annat är utanverk.
Rissen teg, mörk och tankfull. Han hade väl svårt att invända något mot mina inte alltför originella toner, men jag var säker på - och njöt av - att hans civilistiska själ knottrade sig av förargelse.
Karrek hade sprungit upp och börjat gå fram och tillbaka. Jag hade ett intryck av att han inte lyssnade alltför noga till mina argument, och det smärtade mig. Då jag slutat, sade han en smula otåligt:
- Ja ja, det är mycket bra. Faktum är emellertid, att vi hittills mig veterligt aldrig har fört någon kamp mot "andar". Dem har vi låtit spöka i de overkliga sfärer där de hör hemma. När folk pratar bredvid munnen vid kvällsmatbordet eller skolkar från en officiell fest, så är det åtminstone sådant som man kan ta på, men "andar" - nej tack...
- Vi har aldrig förr haft något medel att göra det, invände jag. Kallocain ger oss möjlighet att kontrollera vad som rör sig i sinnena.
Inte heller nu tycktes han höra på mitt argument med mer än ett halvt öra.
- Vem som helst kunde dömas efter det, sade han i lätt vresig ton.
Plötsligt stannade han orörlig, slagen, efter vad det tycktes, av innebörden i sina egna ord.
- Vem som helst kan dömas efter det, upprepade han, men denna gång oändligt långsamt och lågt och lent. I alla fall har ni kanske inte så orätt, när allt kommer omkring - när allt - - kommer omkring - - -
- Men om ni själv säger, min chef, ropade Rissen förfärad, att vem som helst - - -
Inte heller honom hörde Karrek. Han hade återtagit sin vandring med långa steg och med sitt egendomliga mongoliska huvud med de hopknipna ögonen framåtsträckt.
Jag ville gärna vara honom till tjänst, så jag berättade, fast med en viss skamkänsla, om den tillrättavisning jag fått från Propagandaministeriets sjunde byrå. Det fängslade honom äntligen.
- Propagandaministeriets sjunde byrå, säger ni? sade han eftertänksamt. Det är intressant. Det är mycket intressant.
En lång stund gick, medan hans svagt knarrande sulor var det enda ljud som hördes, så när som på det avlägsna växlande metrobruset och sorl av röster och annat buller från de närgränsande rummen. Till slut stödde han sig mot väggen med handen, slöt ögonen och sade sakta, som om han vägde vartenda ord:
- Låt mig vara fullkomligt uppriktig. Det står i vår makt att driva igenom en sådan lag om sinnelagets brottslighet, om vi har tillräckliga försänkningar på Sjunde byrån.
Just då tror jag inte jag hade rum i mig för annat än tjänstvillighet, men det är möjligt, att jag också smittades av en fläkt från Karreks storhetsdrömmar, från planer och syner som jag själv inte kände till. I varje fall drog jag efter andan, när han fortsatte:
- Jag skickar en av er, helst en som talar övertygande och väl, till Sjunde byrån. Själv kan jag av vissa skäl inte gå... Hur är det, kan ni, medsoldat Kall, lägga era ord väl? Men jag frågar hellre er chef. Kan han det?
Först efter ett ögonblick av tvekan svarade Rissen nästan ovilligt:
- Det kan han, i högsta grad.
Det var första gången jag märkte en öppen ansats till motvilja från Rissens sida.
- Låt mig då få tala med er enskilt, medsoldat Kall.
Vi drog oss undan till min hytt. Ytterst ogenerat stoppade Karrek till polisörat med en kudde, och då jag nog såg en smula förvånad ut, sade han skrattande:
- Jag är i alla fall själv polischef, och skulle saken mot förmodan upptäckas, så vet jag var jag har Tuareg...
Jag kunde inte låta bli att beundra honom i själva hans fräckhet, men det oroade mig något, att han så fullständigt klättrade och jagade utefter personliga linjer, inte efter principiella.
- Nå, alltså, sade han. Ni får hitta på något att tala med Lavris om på Sjunde byrån. Jag skulle föreslå att ni tar upp den där tillrättavisningen och binder ihop den med er uppfinning på något sätt. Och sedan, i förbigående - märk väl, i förbigående, eftersom lagstiftning i och för sig inte hör till Sjunde byråns uppgifter - nämner ni om vilken betydelse det skulle få med vår nya lag, den här, er och min... Jag måste förklara det för er: Lavris har inflytande över lagminister Tatjo...
- Men vore det inte mer praktiskt att gå direkt till lagminister Tatjo?
- Tvärtom otroligt opraktiskt. Även om ni hade ett bestämt ärende, ett handfast och riktigt ärende, vid sidan om det här lagförslaget, skulle det dröja veckor, innan ni släpptes fram till honom, och så länge kan vi inte undvara er i Kemistaden n:r 4. Har ni däremot bara lagförslaget, är det högst osannolikt att ni blev framsläppt alls; vem är ni, skulle man fråga, så att ni kan föreslå lagar? Den enskilde lyder lagarna, men han stiftar dem inte. Får Lavris däremot hand om saken... Men det gäller att få henne intresserad. Tror ni att ni kan det?
- Jag kan inte värre än misslyckas, sade jag. Det är ju ingen fara jag utsätter mig för.
Inom mig var jag övertygad om att jag skulle lyckas; det var just ett sådant uppdrag där jag fick använda min bästa skicklighet. Karrek måste också ha sett det på mig, då han prövade mig med sin kisande blick.
- Gå då, sade han. Licensen är här i morgon, och
rekommendationer ska jag skaffa er. Nu har ni tillåtelse att gå
tillbaka till ert arbete.
