- Project Runeberg -  Kallocain /
Elfte kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Elfte kapitlet

Jag är nästan säker på att det var något galet han hade gjort. Bara ett par dagar senare fick jag alldeles klart för mig, att jag rätteligen aldrig borde fått tillträde till Filmstudiopalatset. Det var tydligt, att det skulle behövts en annan förberedelse, kanske en helt annan bildning, för att jag skulle undgått den chock jag nu fick, och följaktligen var jag också säker på att den rätta myndigheten resolut skulle vägrat mig inträde. Visserligen vreds väl intrycken också något på sned av mitt febertillstånd; men sådana snedvridningar brukar gå över hastigt nog, och den skakning jag erfor av kvällen på Filmstudiopalatset lämnade spår efter sig i veckor.

Min beslutsamma högre tillvaro i principernas värld blev av kort varaktighet. Lavris' ogenomträngliga kyla rubbade min tillförsikt, kanske först och främst tron på mig själv. Vem var jag som kom med planer att rädda Staten? En sjuk och trött människa, alldeles för sjuk och trött för att orka söka min tillflykt hos oklanderligt fungerande etiska principer med hög och tonlös stämma. Lavris skulle haft en djup, moderlig röst som den där kvinnan av dårsekten, hon skulle tröstat som Linda, hon skulle varit en helt vanlig och vänlig kvinna... Då jag kom så långt, rycktes jag upp ur min trötta halvslummer och rusade ut ur metron på rätt station. Den sene tjänstemannens intyg med Tredje byråns stämpel tjänade som licens, och utan att riktigt veta hur stod jag innanför den underjordiska port, som ledde till Filmstudiopalatset. I huvudstaden hade alla byggnader av betydenhet sin underjordiska port, och så kom det sig, att jag aldrig en enda gång råkade komma upp i fria luften under hela min huvudstadsresa.

Då jag följde mitt infall och bad att få vara med på ett hörn, var det i föreställningen att jag skulle få se en filminspelning. Det skulle varit mycket intressant och för mitt tillstånd också lagom ansträngande att sitta mer eller mindre bekvämt som åskådare till hur en filmscen skapades. Men jag hade missräknat mig. Rummet där jag släpptes in var en vanlig föreläsningssal, inga strålkastare, inga kulisser, inga kostymer syntes till, ett hundratal åhörare i vanlig fritidsuniform fyllde bänkarna, det var allt. Mig förhörde man noga om vem jag var, undersökte alla mina papper och placerade mig till slut på en av de bakersta bänkarna.

Hälsningstalen hölls. Jag kunde sluta mig till att vad som här förehades var att i mycket grova drag granska en influten samling filmmanuskript, dra upp de viktigaste riktlinjerna för ett önskvärt arbete och verkställa en första grovgallring. En rad institutioner nämndes som företrädda, bland annat åtskilliga av Propagandaministeriets byråer, Konstnärernas vägledande utskott och Hälsovårdsministeriet. Frivilliga offertjänsten själv var däremot inte representerad, vilket ju ingen kunde begripa bättre än jag. Framför allt hälsades aftonens föredragshållare välkommen, en psykologisk specialist i ämnet, tycktes det. jag slukade honom nyfiket med ögonen, då han steg upp i talarstolen. Psykologer kände man knappast till i Kemistaden, om man bortsåg från några få rådgivare vid barn- och ungdomslägren och från de psykotekniker, som verkställde nödvändiga prov då ungdomen sorterades upp på de olika yrkena. Djin Kakumita var liten och spenslig till växten, med blankt svart hår och livliga och mycket välavvägda handrörelser. Då jag försöker återge hans diskussionsinledning ord för ord, vet jag mycket väl att det är omöjligt och att långa stycken har gått förlorade för minnet. Ändå inbillar jag mig att bilden ännu är klar nog för att jag ska kunna ge en föreställning om huvudinnehållet.

- Medsoldater, började han. Framför mig har jag en tjock lunta, som leder sitt upphov till inte mindre än trehundrasjuttiotvå filmförfattare. Det är otänkbart att man skulle kunna ta upp vart och ett av de trehundrasjuttiotvå manuskripten i en diskussionsinledning, eventuella författare får ursäkta. (Skratt bland åhörarna: naturligtvis var ingen av dessa underhuggare till författare, som så att säga lämnade råmaterialet, inbjuden till det fortsatta kvalificerade arbetet.) I stället får jag som hastigast dra upp en allmän kritik, som på samma gång är en riktlinje för arbetet.

- Först och främst har jag tillåtit mig indela de här historierna i två stora huvudgrupper: sådana med "lyckligt" slut och sådana med "olyckligt". Eftersom meningen är att locka och driva, skulle man tro, att sådan med lyckligt slut vore ändamålsenligast. Så är emellertid inte fallet - som jag nu ska visa. För vilka är ett lyckligt slut ett bra lockmedel? För de slappt reagerande, för dem som i själva verket, när allt kommer omkring, ändå fruktar plågor och döden - och det är inte dem vi vänder oss till. Psykologiska undersökningar har givit vid handen, att Frivilliga offertjänsten ändå till försvinnande liten del rekryteras från det hållet. Då sådant folk väl har kommit till den lyckliga upplösningen, glömmer de gladligen själva innebörden i filmen. De går hem och sover sött på sitt öra som vanligt i förvissningen om att nu har både hjälten och hjältinnan det bra. De går inte till propagandakontoret för att anmäla sig. Offertjänstfilmer med lyckligt slut är till för mellantiden mellan kampanjerna, inte för kampanjperioderna själva. De är till för att lugna och uppmuntra anhöriga och övriga medsoldater, om de någon gång råkar sända en tanke till barn, syskon, kamrater, som försvunnit i Frivilliga offertjänsten. Sådana filmer behöver bara förekomma strövis, och ska deras verkan vara riktigt god, bör de inte bara sluta lyckligt, utan ha starka inslag av soligt humör, tokroliga upptåg - gärna också rörande poänger, men inte heroiska. En rad manus sätter sig i det avseendet mellan två stolar: de företer en misslyckad blandning av en önskvärd mellantidsmentalitet och den som bör sätta in under kampanjtid.

- De filmer som visat sig vara de mest drivande har alltid varit sådana med så kallat olyckligt slut. Jag säger så kallat, eftersom det alltid förblir godtyckligt, vad man vill betrakta som högsta lycka för den enskilde - godtyckligt och även likgiltigt, eftersom ingenting strängt taget bör betraktas från den enskildes synpunkt. I alla fall menar jag filmer där hjälten går under. Vi kan under alla omständigheter räkna med en viss procent medsoldater, för vilka detta i grund och botten förefaller vara den högsta lycka, och alldeles särskilt om det sker för Staten. Det är från denna procent som Frivilliga offertjänsten huvudsakligen rekryteras, och jag har skäl att tro - skäl som jag senare återkommer till - att den är alldeles särskilt stor i våra dagar. Det gäller alltså bara att väcka och egga de tendenser som redan finns och driva dem i rätt riktning.

- I regel är emellertid heroerna in spe ganska kinkiga i valet av undergång. Det gäller att framställa en som tjusar. Först och främst måste man noggrant undvika alla sådana sjukdomar och dödssätt som har något löjligt över sig. Tillstånd, där försökspersonen blir en spillra, ur stånd att ta vara på sin värdighet, ur stånd att behärska sig, ur stånd att hjälpa sig själv med de enklaste biologiska behov, är förkastliga när det gäller filmer av denna art. För mellantidens filmer - ja visst! Och då med lyckligt slut och tonvikt på den komiska sidan. Men de lidanden som lockar hjältar måste vara a) värdiga till utseendet, och vidare b) ändamålsenliga.

- Längtan efter att känna sig uteslutande som redskap för ett högre ändamål är en drivkraft att räkna med långt utöver gränserna för den heroiska typ jag hittills har uppehållit mig vid. Ingen kan gärna på allvar tro, att hans liv har ett värde i sig själv, som sådant. Ska man tala om värdet av ett liv, måste det tydligen vara ett värde för något som ligger utanför individen. Vilken dag, vilken timme av vårt liv vågar vi uppfatta som ett värde i sig själv? Ingen. Och jag vill påstå, att denna insikt om det individuella livets värdelöshet i sig själv har sin motsvarighet i ett allt starkare medvetande om det Högre Ändamålets allt överskuggande krav, med andra ord i statsmedvetandets gryning i medsoldaternas hjärnor. Det lidande, som filmen framställer, bör alltså ha en påvisbar överindividuell vinning som frukt - det får inte vara en person, som räddas genom hjältens undergång, då kunde han ju lika gärna ha räddat sig själv! - inte ens ett mindre antal, utan tusental, millioner, helst alla Världsstatens medsoldater.

- En underavdelning av denna ändamålsenlighet är c) det ärofulla i den undergång som framställes. Därmed menar jag inte att hjälten bör skörda positiv ära; det sänker filmens nivå och verkar genast svagare på de i egentlig mening heroiska naturerna. Däremot bör han räddas från djup inre vanära. Mot hjälten sätter man nämligen upp skurken, asocial och med själviska bevekelsegrunder, mannen som faller för frestelsen och drar sig undan smärtan och döden. Rått ful eller osympatiskt tvålfager till utseendet, slapp och odisciplinerad, feg och lösaktig bör han hela tiden gå som en varnande parallell genom handlingen, dock aldrig mer överdrivet framställd än att han sticker som en tagg i känsliga samveten: du är väl ändå inte sådan? Fruktan för att vara feg, ärelös, ful i inre bemärkelse är nämligen ofta en starkt drivande kraft hos den heroiska typ jag här beskrivit och som vi framför allt måste ta sikte på i vår propagandakampanj.

- Mycket få av de manuskript jag har framför mig uppfyller alla de stränga krav jag framställt. Vårt arbete i fortsättningen kommer att bli lärorikt nog: materialet delas upp på ett antal studioavdelningar, efter de riktlinjer jag här dragit upp sorteras och kritiseras det, och det som kan användas knådas ihop, förbättras, slipas om, tills där föreligger ett jämförelsevis litet antal förslag, men fullt tillfredsställande. Om fjorton dar bör detta arbete vara klart, och då sammanträder vi på nytt och börjar granska resultatet tillsammans. Nu ber jag få tacka för ordet och hoppas på en livlig diskussion.

Han steg ner från talarstolen. Jag kände mig illa till mods, fast jag inte riktigt kunde säga varför. Jag var säker på att alla runtomkring mig kände det enbart förtroendeingivande, att han talade om medsoldaterna som en skicklig tekniker talar om sinnrikt fungerande mekanismer, jag var säker på att de rycktes med av hans överlägsenhet och själva tyckte sig stå på hans plats ovanför maskinen och dra i spakarna. Men antingen det berodde på febern eller inte, så hade jag en alltför livlig minnesbild av min första försöksperson, n:r 135, och av hans enda stora stund, som jag hade avundats honom. Jag kunde förakta n:r 135 så mycket jag ville, jag kunde behandla honom hur illa som helst i tankarna eller i verkligheten, men så länge jag avundades honom, kunde jag aldrig betrakta honom som ingenjören sin maskin.

Diskussionen började. Någon påpekade vikten av att göra hjältarna i flertalet filmer unga, för att få ungdomen med. Inte för att det var så mycket önskvärdare med yngre offertjänstare än med äldre. Statistiken visade, att en offertjänstare i medeltal höll så och så många år, oavsett den ålder då han börjat användas, och man skulle alltså till och med kunna säga, att det var en ren fördel, om Staten först fick några års arbete på annat håll och sedan detta statistiska medeltal år i offertjänsten, i stället för enbart dessa senare år. Men ett annat skäl vägde tyngre: de unga var så mycket lättare att påverka. Äktenskapet och det fullfärdiga arbetslivet inverkade som regel ogynnsamt på antalet anmälningar. Visserligen fanns det inom alla grupper och åldrar ensamma, som gick omkring och var hungriga på de visste inte riktigt vad, och då den så kallade lyckan och det så kallade livet hade gjort dem besvikna var de beredda att i stället söka motsatsen för att kanske ha bättre tur där, och dem fick man visst inte glömma. Men ungdomsåldern - framför allt en väl skött ungdomsålder - var ändå ensamhetens och besvikenhetens ålder framför andra - eller kanske bara den vågsamma ensamhetens och besvikenhetens ålder? - och följaktligen den man borde lägga an på framför andra.

Någon annan underströk den siste talarens yttrande och tillade, att ungdomen hade ännu en fördel framför den vuxna åldern: eftersom sådana massor av anmälningar strömmade in från ungdomslägren efter varje ordentligt skött propagandakampanj, hade man också råd att gallra. Det var nämligen meningslöst att ta emot rubb och stubb av de anmälda. Många var sådana begåvningar, att Staten hade mer nytta av deras hjärna än av deras vävnader och beståndsdelar i övrigt. Därav följde dock även, att minimiåldern inte fick sänkas alltför lågt. Före femton - sexton år var det ofta vanskligt att döma om deras allmänna och speciella användbarhet.

En ytterligtgående talare gjorde invändningar mot detta sista och förklarade, att man redan hos det åttaåriga barnet kunde urskilja om det var en särbegåvning att ta vara på eller inte och att man alltså mycket väl kunde sänka minimiåldern för anmälning till åtta år och varför inte till och med spela in ett par filmer särskilt avpassade att påverka den åldern. - Mot honom invände återigen andra, dels att man hade många exempel på begåvningar av stor nytta, vilka inte framträtt förrän vid åtskilligt senare tidpunkt; dels att en sådan vädjan till barnaåldern inte skulle ha tillräckligt stor betydelse för att berättiga kostnaderna för extra inspelningar. Något skulle visserligen sparas på att de barn, som eventuellt anmälde sig, ju aldrig skulle behöva någon utbildning, men å andra sidan var det inte förrän i puberteten som de heroiska böjelserna av detta slag satte in på allvar.

En annan kom att tala om hur viktigt det var att inte släppa ut filmerna med alltför långt mellanrum. Någon påtryckning ansågs ju inte böra övas för att framkalla dessa anmälningar, och det behövdes sannerligen inte heller. En viss överrumpling var tillräcklig för att åstadkomma en verkan nästan lika stark som våld och i längden betydligt mindre farlig. Gärna tvinga till ett hastigt avgörande: nu eller aldrig - görs det inte inom den och den tiden är det för sent! Den ångest, som gärna vaknar vid bestämda krispunkter i livet, skärps inför det snabba valet och driver i rätt riktning, om propagandan sköts bra.

Någon tackade för den sista synpunkten och betonade, att denna ångest, som då och då tätnade inom varje medsoldat, kunde bli en ovärderlig tillgång för Staten, om erfarna psykologer fick ta hand om den. Då den användes så att säga som sats till ett beslut, skadade det inte alls, om beslutet gjordes en smula ödesdigert. Det ökade lättnaden då det väl var fattat, och den extatiska glädjen hos de första anmälda drev nya till att anmäla sig i långt större antal än om det hela gjorts till småsak. Att göra anmälan oåterkallelig var att skjuta över målet, till och med de nu obligatoriska tio åren ansåg talaren var för mycket. Precis samma effekt med mindre betänkligheter uppnåddes, om man gjorde anmälan giltig för fem år. Redan efter fem år hade offertjänstaren mycket sällan ungdom, kraft och möjligheter kvar att gå över till en ny bana. Tack vare en välskött propaganda kunde man alltså undvika allt våld och följaktligen allt motstånd.

Kom ihåg att jag var sjuk. På annat sätt kan det inte förklaras, att jag steg upp och begärde ordet. N:r 135 hade egendomligt nog inte upphört att spöka i mitt heta huvud. Då jag haft honom i min hand, hade jag gjort allt för att förödmjuka honom, men nu tycktes det mig att jag måste tala på hans vägnar.

- Jag måste rikta en anmärkning mot ert sätt att behandla era medsoldater - som mekanismer, sade jag långsamt och trevande. Det förefaller mig som ett uttryck för - brist på aktning - på respekt - - -

Rösten svek mig, och jag märkte att jag var för yr i huvudet för att kunna lägga orden riktigt.

- Ingalunda! ropade en av de föregående talarna skarpt och otåligt. Vad är detta för insinuationer! Ingen kan sätta högre värde på den heroiska typen än jag. Skulle jag inte veta, hur nödvändig den är för Staten - jag, som har ägnat många år av mitt liv åt att studera just den typen och dess förutsättningar! Tror ni kanske jag gjorde det för att jag ansåg den värdelös? Och så kommer ni och talar om brist på aktning!

- Ja ja, ropade jag förvirrad, aktning för resultatet - men - men - -

- Men vad? frågade min motståndare, då jag tystnade. Vad är det jag inte har aktning för?

- Ingenting, svarade jag matt och satte mig ner. Ni har rätt. Jag misstog mig och ber om ursäkt.

Jag hade hejdat mig i rätta ögonblicket, konstaterade jag med svetten i pannan. Vad hade jag ämnat säga? "Ni saknar aktning för n:r 135 själv?" Snygga synpunkter. Hemliga individualistiska strömdrag under ytan. Jag var rädd för mig själv.

Nej, inte för mig själv! Det var inte jag, detta som jag avskydde och kämpade mot. Det var inte jag. Det var Rissen.

På en lång stund hörde jag ingenting av vad som försiggick omkring mig, så uppskakad var jag av den fara jag undgått. Då jag äntligen lyckades koncentrera mig, stod Djin Kakumita i talarstolen. Han hade redan hållit på en lång stund, efter vad jag kunde förstå.

- Denna så att säga passiva heroiska typ, sade han, blir ju mer och mer efterfrågad inom statslivet för var dag som går. Inte bara inom Frivilliga offertjänsten är den nödvändig, men också som menig man i ledet, som tjänsteman i underordnad ställning, som föderska och avlämnerska av barn åt Staten, och på tusen andra poster. Alldeles särskilt starkt blir behovet i krigstid, då var och varannan medsoldat borde tillhöra denna grupp. Däremot är det ju klart för vem som helst, att den inte är önskvärd i ledande ställning, där kall och saklig blick, snabb företagsamhet och hänsynslös styrka fordras. Nu kan man ställa problemet så: hur ska man vid behov kunna öka förekomsten av denna den ädlaste av alla typer, denna desperata och ensamma hjältesjäl, besviken på livet och vänd mot plågor och död? Jo - - -

Jag mådde verkligen mycket illa och beslöt lämna salen. Eftersom jag var främling och alltså inte kunde komma att tillhöra någon av arbetsgrupperna, gjorde det ju strängt taget ingenting. Med långsamma tysta steg för att störa så lite som möjligt smög jag mig mot dörren, där jag visade vakten mina papper och viskande började förklara mitt uppförande. Medan jag höll på som bäst, avbröts jag av en lång mörkhyad man i polis- och militäruniform med ganska hög gradbeteckning. Egendomligt nog kom han utifrån och ville in i salen vid denna sena tid på kvällen. Han visade upp ett papper för dörrvakten, som inte bara släppte in honom genast utan till och med följde honom in, så att jag utan vidare slapp ut i korridoren. Inifrån hörde jag en låg och bestämd röst, men kunde inte urskilja vad den sade, och, då den slutat, ett stigande sorl av församlingen.

I detsamma återvände dörrvakten till sin plats, och jag kunde inte låta bli att fråga honom vad som stod på.

- Tsss, viskade han och såg sig omkring. Eftersom ni ändå hörde dit, medsoldat, så ska jag tala om det. Tillverkningen av propagandafilmer för Frivilliga offertjänsten har blivit inställd. Alla krafter behövs på annat håll. Ni förstår vad det betyder, och jag förstår det också, men ingen av oss har rättighet att förstå det högt...

Att uttrycka sig så var ju redan att förstå högt, men jag brydde mig inte om att bråka, utan skyndade mig in i hissen, trött som jag var. Men han hade rätt: jag förstod mycket väl, vad avbrottet betydde. Världsstaten befann sig i skuggan av ett nytt krig.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free