- Project Runeberg -  Kallocain /
Tolfte kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tolfte kapitlet

Min äventyrslust var tillfredsställd. Vad jag upplevat i huvudstaden var omväxlande och lärorikt nog för att jag aldrig skulle glömma det: kallocainets eldprov inför Tuareg, mitt besök på Sjunde byrån, sist och inte minst den psykologiska filmdiskussionen, som jag inte var mogen för. Nej, jag var sannerligen inte mogen för den. Inom mig låg den och gnagde som ett hemligt ont. Ändå hade jag ingenting att invända mot ett enda yttrande - de rent psykologiska påståendena fick jag ju överlåta åt fackmännen att granska - och jag skämdes fruktansvärt var gång jag tänkte på mitt obefogade och dumma utfall. När jag alltså helt och hållet hade fattat ståndpunkt, varför skulle den då fortsätta att plåga mig? Aldrig hade jag väl hört fastslås så klart, så sakligt, hur objektivt värdet av varje medsoldats insats kan betraktas - och ändå kändes det som om besväret av att vara till hade blivit så jättestort och meningen med det hela så försvinnande liten. Jag visste att det var en falsk och osund syn på tingen, och jag försökte övertyga mig själv med alla möjliga argument. Men för den öde tomhet, som vidgade sig inom mig själv, fanns inget annat namn än meningslöshet.

Det skulle varit snyggt, tänkte jag med fasa, om någon skämtsam polisman, eller kanske Rissen, hade tagit sprutan ur handen på mig och stuckit den i min egen arm i stället. Vad Sjunde byrån skulle sagt om min sinnesförfattning var lätt att föreställa sig. Hade Rissen bara haft rättighet, skulle han förmodligen med nöje åtagit sig att avslöja mig, tänkte jag, och finna belägg på sin gamla sats: "Ingen medsoldat över fyrti har gott samvete." Var det inte det han hela tiden hade önskat? Var det inte han, som egentligen fört mig därhän med sina lömska antydningar? Mannen var en fara för mig och för alla. Hemskast av allt var det att undra över hur långt han fört Linda med sig i fördärvet, och om de stod i förbund mot mig, de båda.

Allt detta låg under ytan och grodde. Till det yttre fick jag alldeles för mycket att göra för att ägna min tid åt grubbel. Tuareg hade redan givit order om att det vanliga domstolsförfarandet skulle ersättas med kallocainundersökning, och folk från hela Världsstaten stod redan i kö för att delta i de nya kurser vi fått i uppdrag att ordna. Vi överflyttades - tills vidare, hette det - i polisens tjänst och fick våra lokaler i polishuset. Karrek lät alla häktade vandra direkt till våra lärosalar för att på en gång rannsakas och tjäna som övningsmaterial; det fanns därför alltid en högre militär eller polis med som domare, och protokoll fördes både av polissekreterare och av sådana sekreterare som kursen utsett.

Det visade sig snart att arbetet växte oss över huvudet. Vi måste ta in mer folk på kurserna än som var riktigt lämpligt, och ändå var det många som fick vänta. Inte heller hann vi med alla de häktade som kom, vi fick jäkta från fall till fall, vi till och med kortade av middagsrasten med en halvtimme.

Domstolarnas arbete hade ju i mannaminne varit hemligt; jag hade därför ingenting att jämföra med. Men det slog mig, att så många av angivelserna var falska eller i varje fall onödiga. Så gott som varenda en av de undersökta vacklade ut krossad och bruten - utan orsak, skulle man nästan tycka, när man blivit barkad av några hundratal ut-och-invändningar av mer eller mindre konstiga medsoldater - och ändå var deras avslöjanden ofta av så löjligt oviktig art, från domstolens synpunkt sett, att man började undra, om apparaten var värd sitt pris. Det uppstod också svårigheter med kallocainet, som fortfarande tillverkades i mindre mängder på laboratorierummen.

En gång kom vi att diskutera frågan vid middagsbordet. (Vi, det vill säga Rissen, jag och alla kursdeltagarna, hade fått några långbord i den stora matsalen, där också polishusets hjälppersonal åt.) Vi hade som vanligt haft rasande bråttom hela förmiddagen, luften hade varit ännu fuktigare och hetare än vanligt, och till råga på allt hade ett par av fläktarna i vår våning strejkat. Någon knotade högljutt över de många angivelserna för småsaker eller för ingenting.

- Angivelserna har ökats oavbrutet under de sista tjugu åren, sade Rissen. Jag har det av polischefen själv.

- Men det behöver inte betyda att brottsligheten har ökats, sade jag. Det kan likaväl vara lojaliteten som har ökats, känsligheten för var det ruttna finns...

- Det betyder att skräcken har ökats, sade Rissen med oväntad energi.

- Skräcken?

- Ja, skräcken. Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går det till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma än förekommas, lyder inte den gamla regeln så? Hugger man tillräckligt tätt och tillräckligt skickligt, kan man kanske rädda sig. Det finns en gammal skämtsaga om en fäktare, som var så skicklig, att han lyckades hålla sig torr i regnväder: han svängde sin värja mot de fallande dropparna, så att ingen träffade honom. Så ungefär gäller det att fäkta för oss, som har råkat in i den stora skräcken.

- Ni talar som om alla hade något att dölja, sade jag, men jag hörde själv, hur matt det lät, hur lite övertygat. Fast jag inte ville tro honom, såg jag mot min vilja en syn, som skrämde mig. Om han ändå hade rätt, och om mitt ärende hos Lavris bar frukt, om inte bara ord och handlingar utan också tankar och känslor skulle rannsakas och dömas - då, då... Som kravlande myror i en myrstack skulle alla medsoldater komma i rörelse, men inte som myrorna för att samarbeta, utan för att förekomma varandra. Jag såg dem myllra: arbetskamrater som angav arbetskamrater, män som angav hustrur och hustrur som angav män, underordnade som angav chefer och chefer som angav underordnade... Rissen fick inte ha rätt. Jag hatade honom för att han hade makt att tvinga sina tankar på mig. Men jag blev lugn, när jag tänkte på vem som skulle bli den förste angivne, om den nya lagen blev verklighet.

Ett par dagar senare kom order från Karrek, att kursen skulle delas. De fortsatta rättsliga undersökningarna med tillhörande undervisning skulle ledas av Rissen med biträde av de mest försigkomna kursdeltagarna. Jag däremot skulle övergå till att leda en speciell kemistkurs för att man sedan skulle kunna sätta i gång en kallocaintillverkning i större skala.

Det var av behovet påkallat, det begrep jag. Dessutom borde jag varit nöjd med att få återgå till kemin. Och ändå gjorde ordern mig förargad och besviken.

Men därmed förhöll det sig på följande sätt.

Bland våra undersökningspersoner hade vi hela tiden haft samma äldre man av dårsekten, som jag redan tidigare talat om och som kommit in redan före vår resa till huvudstaden. Av en tillfällighet hade hans fall blivit uppskjutet - han hade sjuknat och inte blivit frisk förrän nu - och stod på dagordningen just för i morgon, då jag alltså skulle börja min nya kemistkurs. Det förvånade och nästan skrämde mig själv, att jag var så besviken över att inte få vara med vid det förhöret. Jag måste fråga mig, om jag väntade något i stil med den där kvinnan, som gjorde så djupt intryck på mig - om jag drogs till att på nytt utsätta mig för liknande farliga inflytelser. Men jag behövde väl egentligen inte genast ta till nedsättande bevekelsegrunder. Mitt intresse gällde säkert först och främst hela härvan, som Karrek givit oss order att nysta upp - jag ville veta, vad det var för en kärna som gömde sig bakom alla vansinnigheterna. Mannens intelligenta utseende tydde på att han kunde vara djupare insatt i juntans innersta hemligheter än någon vi förut träffat på. Jag skulle gärna velat vara med vid det avslöjandet, helst som jag misstänkte Rissen för skumma sympatier. Det finns sannerligen också ett negativt intresse, sade jag mig, som inte har ett spår att skaffa med ett positivt. Sådant är mitt intresse för dårsekten, alldeles som mitt intresse för Rissen.

Även om jag var tvungen att lyda order, skulle jag inte helt och hållet släppa fallet ur sikte, lovade jag mig.

- Är det tillåtet att fråga, om den där sjuke mannen blev rannsakad i dag? sade jag dagen därpå vid middagen.

- Ja, han undersöktes i dag, svarade Rissen kort.

- Och vad kom fram? Något brottsligt?

- Han dömdes till straffarbete.

- För vad?

- Man ansåg honom statsfientlig.

Det var omöjligt att få ur min kontrollchef något fast och påtagligt. Jag såg ingen annan utväg än att be att få se protokollet.

- Där har jag ingen befogenhet att tillåta eller förbjuda, sade Rissen. Det är polischefens sak.

Karrek gjorde inga svårigheter, då jag bad honom i telefon. Första lediga kväll gick jag alltså upp på polishuset, där Rissen väntade på mig för att låsa upp skåpet och ge mig papperet. Det var kursens protokoll (polis- protokollet låg någon annanstans, jag vet inte var) och ganska utförligt. Jag måste läsa det på ort och ställe, och till en början besvärade det mig att Rissen hade arbete att uträtta där just den kvällen. Jag förstod, att han ville ge upplysningar och förtydliganden, och dem ville jag inte ha.

Men då jag väl börjat min läsning, ändrade jag mig. Då han i alla fall fanns inom räckhåll, kunde jag ju lika gärna fråga.

- Det här skulle jag vilja ha närmare besked om, sade jag. "Den undersökte började frambringa underliga sånger." Vad menas med det? Varför var de underliga?

Rissen ryckte på axlarna.

- De var det, svarade han. De liknade ingenting jag har hört. Dunkla ord, bara liknelser och bilder, tror jag - och melodier, jag förstår inte hur några soldater i världen skulle kunna marschera efter dem... Men de gjorde ett sådant intryck på mig, att sällan har något gripit mig så.

Rösten skälvde så märkbart, att hans rörelse höll på att gripa mig också. Jag borde aldrig gått hit. Jag borde varit varnad av den där varma kvinnorösten, som talade om det organiska och sedan alltid hägrade för mig som den djupaste av all vila. Den blev plötsligt levande för mig igen, och det slog mig som något nästan orättvist, lömskt och demoniskt, detta att en inre smitta alltså kan fortplanta sig inte bara i första hand, utan också i andra - från den främmande mannen, som jag inte hört sjunga, och till mig, som ett eko över Rissens röst.

- Kan ni ge mig något begrepp om hans sånger? frågade jag ostadigt. Kan ni upprepa dem?

Men han skakade på huvudet.

- Det var för främmande. Det bedövade mig bara.

Jag läste vidare och gjorde en ansträngning för att komma undan detta inflytande, som jag hatade.

- Ni måste själv medge, att detta är brottsligt, sade jag. Vad jag vet, är alla geografiska upplysningar och rykten straffbara. Och detta: en ödestad av ruiner på ett otillgängligt ställe! En okänd och oåtkomlig ökenstad! Som jag ser, har han inte kunnat ange läget exakt, men bara att sprida sådana antydningar!

- Vem kan veta om den finns, den där ökenstaden! svarade Rissen tveksamt. Själv påstod han, att den bara skulle vara känd av några få utvalda, att somliga av dem bodde bland ruinerna. Vad behöver det vara annat än en sägen!

- I så fall ändå en brottslig sägen, eftersom den trots allt är ett geografiskt rykte. Om nu en sådan ökenstad fanns, och om den, som han säger, härstammade från tiden före storkrigen och före Världsstaten, och om den verkligen förstördes med bomber och gas och bakterier - så hur kunde någon våga hålla till där, om det så vore en dåre? Fanns där möjlighet att leva, skulle Staten för länge sedan ha tagit den i besittning.

- Om ni ser efter lite längre ner i protokollet, svarade Rissen, så ser ni, att den påstås vara full av faror alltjämt; här och var sägs själva stenen och sanden vara mängd med giftiga dunster, i skrevor och springor har bakteriehärdar hållit sig levande, överhuvudtaget är vartenda steg en fara. Men som ni också ser, berättar han att det finns friska vattenådror i marken, att det finns oskadd mylla att odla ätliga växter i, att de få invånarna känner till de ofarliga vägarna och gömslena och lever i vänskap och inbördes hjälp.

- Jag ser, jag ser. Ett eländigt och osäkert liv, fullt av ångest. Men det är en lärorik sägen. Sådant måste livet bli, en ständig ångest och fara, när man flyr undan det stora sammanhanget, Staten.

Han teg. Jag fortsatte läsningen och kunde inte låta bli att sucka och skaka på huvudet.

- En sägen! sade jag. En saga om sådant som inte finns! Resterna av en död kultur! I den där gassprängda ökenhålan skulle de bevara resterna av en död kultur från tiden före de stora krigen! Det fanns ingen sådan kultur.

Rissen vände sig häftigt emot mig.

- Hur kan vi vara så säkra på det? frågade han.

Jag stirrade förvånad på honom.

- Men det har vi väl ändå lärt oss redan som barn, sade jag. Något som var värt namnet kultur kan inte tänkas under den civilistisk-individualistiska epoken. Enskilda stred ju mot enskilda, samhällsgrupp mot samhällsgrupp. Värdefulla krafter, starka armar, utmärkta hjärnor kunde godtyckligt kopplas ur, slängas åt sidan av en motståndare, avstängas från arbetsapparaten, tvina bort oanvända och utan mening... Sådant kallar jag en djungel, men inte kultur.

- Jag också, instämde Rissen allvarligt. Och ändå, ändå - - kan man inte tänka sig en källåder, en underjordisk, sinande, förbisedd, som bröt i dagen också i djungeln?

- Kultur är statsliv, svarade jag kort. Men hans ord satte min fantasi i rörelse. Där satt jag lutad över protokollet och inbillade mig att jag satt där som ett slags kontrollör och dömande kritiker. I själva verket sökte min giriga fantasi i det mest avlägsna, det mest okända efter något som kunde förlossa mig från det närvarande, eller ge mig en nyckel att låsa upp det med. Men det förstod jag inte.

Ett ställe i protokollet kom mig verkligen att rycka till. Mannen hade återgivit en tradition om att stammar på andra sidan gränsen en gång skulle hört ihop med vissa gränsfolk i Världsstaten. Området skulle kluvits itu under de stora krigen, och folket likaså.

Jag såg upp.

- Det är för svårt, det här om gränsfolken, sade jag med en röst som skalv av rättmätig förargelse. Det är både omoraliskt och ovetenskapligt.

- Ovetenskapligt? upprepade han nästan frånvarande.

- Ja, ovetenskapligt! Vet ni inte, min chef, att våra biologer numera anser det fullt bevisat, att vi här i Världsstaten och de där varelserna på andra sidan gränsen helt enkelt härstammar från skilda aparter, olika som natt och dag, ja så olika, att man mycket väl kan fråga sig, om grannstatens "folk" alls bör kallas människor.

- Jag är inte biolog, svarade han undvikande. Jag har inte hört det där.

- Då är jag glad att jag fick tillfälle att tala om det. Så är det nämligen. Och att det är en omoralisk tradition behöver jag väl inte förklara närmare. Ni kan ju tänka er in i följderna vid ett gränskrig. Det är väl fråga om inte hela dårsekten med läror, bruk och livsinställning är ett led i grannstatens försök att underminera vår säkerhet - en detalj av många i den väldiga spionapparat den tycks förfoga över.

Rissen teg länge och sade slutligen:

- Det var mest för den traditionens skull han dömdes.

- Det förvånar mig bara att han inte dömdes till döden.

- Han var en skicklig yrkesman i en gren av färgfabrikationen, där det visar sig vara ont om folk.

Jag svarade inte. Jag kände, att hans sympatier var på brottslingens sida. Men jag kunde inte låta bli att ge honom en liten gliring:

- Nå, min chef - är ni inte glad nu, att vi äntligen har kommit fram till sakens kärna och vet var vi ska placera vår älskliga dårsekt?

- Jag förmodar att det är en lojal medsoldats plikt att vara glad, sade han med en ironi, som det kanske inte var meningen att jag skulle märka. Och får jag då göra er en fråga tillbaka, medsoldat Kall: är ni alldeles säker på att ni inte i grund och botten avundas dem deras övergasade ökenstad?

- Som inte finns, ja, svarade jag skrattande. Var Rissen verkligen riktigt klok? Om det var ett skämt, så var det ett dåligt skämt utan udd.

Ändå kom hans fråga att pina mig under lång tid, så som så många av hans ord pinade mig, som den gripna skälvningen i hans röst pinade mig, som hela Rissen, den löjlige, lömske och civile mannen pinade mig.

Med all makt förkastade jag tanken på Ökenstaden, kanske inte så mycket därför att den var omöjlig som därför att den var motbjudande. På en gång motbjudande och lockande. Det bjöd mig emot att tro på en stad, även om den låg i ruiner, även om den gapade med faror av gas och bakterier, även om de asociala individer, som där sökt sin usla tillflykt, smög sig mellan stenarna jagade av ångest och fasa och då och då föll offer för den lurande döden - men ändå en stad, dit Statens makt inte räckte, ett område utanför gemenskapen. Det lockande i tanken - vem kunde säga vad det bestod i? Vidskepelse är ofta lockande, tänkte jag hånfullt. Den är ett skrin, där man förvarar sina lurande frestelser som klenoder: en djup kvinnostämma; en skälvning i en mansröst; en stund, som man aldrig har upplevt, av fullkomlig hängivenhet; en förkastlig dröm om personligt förtroende utan gräns; ett hopp om släckt törst och djup vila.

Jag kunde i alla fall inte värja mig mot min nyfikenhet. Rissen vågade jag knappt fråga om dårsektens vidare öden, som jag själv var avstängd ifrån, jag var rädd att han skulle utläsa ett annat och positivare intresse ur mina frågor än jag verkligen hade. Det enda jag vågade mig på var korta ironiska anmärkningar vid middagsbordet. På dem gav han också korta buttra svar. Jag sade till exempel:

- Den där högst tvivelaktiga Ökenstaden - den ligger väl fortfarande i månen? Någon jordisk tillvaro har den väl inte fått?

Och han svarade:

- Hittills åtminstone har ingen kunnat lokalisera den.

Då jag hastigt såg upp, mötte jag hans ögon för en sekund. Han slog strax ner dem igen, men jag hade hunnit läsa en fråga i dem, och jag kände den borra: "Är ni alldeles säker på att ni inte avundas dem deras övergasade ökenstad?" - En avund i den stilen ville han allt gärna komma på mig med. Fast han tvang mig till initiativet, så var det ändå han som var angriparen och försökte hetsa mig till underkastelse. Jag förbannade min sjuka nyfikenhet.

En uppgift till lyckades jag snappa upp, den gången inte av Rissen, utan av en kvinnlig kursdeltagare, till och med utan att jag frågade. Hon berättade något om skriftsamlingar, som en av de häktade hade talat om - tjocka papperssamlingar med tecken som skulle föreställa toner men inte alls liknade våra bokstavsbeteckningar. Närmast måste de påminna om fågelkroppar bakom ett tvärgaller, tycktes det. Ingen kunde tyda dem, inte ens de kringsmygande invånarna i ökenstaden, fast de måste ha ofantliga samlingar från längst försvunna tider. Jag var ganska viss på att fanns det någon musik alls i de där tecknen - det kunde ju lika gärna vara bluff alltihop - så måste det vara en primitiv och barbarisk musik. Ändå hade jag en nästan vild längtan efter att få höra dem tydas en gång - en dum dröm, som väl aldrig skulle gå i fullbordan, varken för mig eller för någon annan. Och även om den hade gjort det - i en samling marscher kan det ju omöjligt ligga någon mening, hur skulle där finnas någon hjälp eller någon lösning på ett problem?

Under tiden var mitt hemliv dovt och tomt. Linda och jag hade kommit så långt ifrån varandra, att det inte längre lönade sig att ropa. Lyckligtvis var vi båda två så upptagna, att vi sällan träffades.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free