- Project Runeberg -  Kallocain /
Trettonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Trettonde kapitlet

En tid senare blev jag kallad till Karrek på min lediga kväll.

Jag andades ut, då jag satt i metro med min besökslicens i fickan. Karrek var och förblev en av stödjepunkterna i min tillvaro. Hos honom fanns ingenting av det smittsamt sjuka, som skrämde och hetsade hos Rissen.

Karrek tog emot mig i föräldrarummet, medan hans hustru satt och läste vid en liten nattlampa inne i familjerummet. (Några barn hade de inte.) Också inne hos oss var belysningen tämligen dunkel - det hade numera blivit allt vanligare, av sparsamhetsskäl - så att jag inte precis kunde studera polischefens drag, men i hans rörelser märkte jag något ovanligt, som oroade mig, utan att jag kunde reda ut vad det var. Knappt en minut var han stilla, än satte han sig, än steg han upp igen och mätte golvet med steg som var alldeles för långa för det knappa utrymmet. Då han hejdades av väggen, hände det att han otåligt slog knogarna emot den som för att skjuta undan hindret.

Då han började tala, märkte jag samma ovanliga livlighet i rösten; den var exalterad, nästan uppsluppen, och han brydde sig knappt om att dölja sin stämning.

- Nå, vad säger ni nu? började han. Vi har lyckats, ni och jag. Lavris måste ha förmått Tatjo att utfärda den där lagen mot statsfientligt sinnelag. Från och med i morgon kommer den att gälla. Sedan - ja, sedan börjas det.

Ett ögonblick kände jag mig förlamad av att det verkligen hade skett och att den ödesdigra dagen var så nära. Honom gjorde det tydligen enbart munter. Mina läppar däremot darrade, så att jag hade all möda att behärska mig, då jag svarade:

- Måtte detta verkligen ha varit välbetänkt, min chef. Ibland önskar jag vi hade det ogjort. Missförstå mig inte, det är av rent praktiska skäl. Mig åtminstone förefaller det som om det redan fanns orenlighet nog att rota i, mer än Staten har råd med till och med. Vi arbetar redan på övertid. Nå, det kan avhjälpas så fort vi har utbildat medhjälpare. Men vad ska det bli av med alla nya angivelser? Vi kan ju inte ha två tredjedelar av befolkningen i straffarbete!

- Varför inte! sade han glatt och spände knogarna i väggen. Skillnaden är inte så stor, och lönebudgeten blir mindre. Men allvarligt talat, så har det kommit klagomål från finanschefen i staden, och det lär vara likadant överallt. Det betyder att vi av finansiella skäl får lov att rensa bland angivelserna. Ingen kommer att bli häktad mer utan att angivaren lämnar en utförlig skriftlig redogörelse över skälen för sina misstankar. Redan det gallrar. Vidare kommer vi bara att ägna oss åt mer framträdande medsoldater. Vi får kasta hela vår uppmärksamhet på Statens säkerhet, förstår ni. Underordnade poster får finkammas någon gång i framtiden, och turen till rån, stöld och smärre privatmord kommer sist. Vi får gallra, gallra, gallra, men det gör inget, nog får vi arbete för det.

Han återtog sin vandring och brast i skratt, den korta gälla gnäggning som var så karakteristisk för Karrek.

- Ingen får lätt att slippa undan, sade han.

Just då stod han så att ljuset över lampan glittrade i hans ögon. Belyst nerifrån ser ett ansikte ofta skräckinjagande ut, och jag befann mig i en överspänd period av mitt liv. Faktum är att jag blev iskall, då jag såg skimret i hans jaguarögon - de var så kusligt nära och på samma gång så kusligt långt borta, helt utom räckhåll, vilande i sin egen kyla. Mest för att lugna mig själv, invände jag stillsamt:

- Ni menar väl inte ni också, att alla går omkring med dåligt samvete?

- Dåligt samvete? upprepade han och gnäggade till igen. Vad betyder det, om de har gott eller dåligt samvete. De må vara lugna och sammanhängande som filbunkar - ingen får lätt att slippa undan!

- Slippa undan angivelse, menar ni?

- Angivelse och dom, menar jag. Ni förstår - sätt er, sätt er för all del, medsoldat - ni förstår (där närmade han sig åter och lutade sig över mig, och jag var bara alltför glad att få sjunka ner i en stol, så som mina knän skakade), om man nämligen har de rätta rådgivarna och den rätte domaren. Vi får ju rådgivare från olika håll, specialister i olika frågor, man får ju inte ge dumma straff, som ni fattar: en oförbätterlig lönar det sig inte att skicka till uppfostran, och en liten dumbom med lite föråldrade tankevanor ska man inte beröva Staten som arbetskraft, i dessa den sjunkande nativitetens dagar. Men, som sagt, där är fältet fritt för den som vet vad han vill. Allt låter ordna sig, om man har den rätte domaren.

Jag måste medge, att jag inte riktigt förstod vad han menade. Men säga det till honom ville jag ju inte gärna heller. Så jag nickade allvarligt och följde hans vandring över golvet med något skrämda ögon.

Det kändes besvärande, att det hade blivit tyst i rummet. Jag inbillade mig, att polischefen väntade att jag skulle säga något. Hans ord om olika straff väckte minnet av något jag verkligen hade tänkt säga honom.

- Min chef, sade jag, det är en sak som har förvånat mig något. Under sprutan hade de en man häromdagen, en sammansvuren, som tillhörde en farlig sekt av dårar. Han utspred inte bara geografiska rykten av ytterst skadlig natur utan också en ohygglig sägen om att varelserna på andra sidan gränsen skulle vara av samma härstamning som vissa av våra gränsfolk. Sjöng asociala visor dessutom. Han fick straffarbete. Nu undrar jag: må vara, att detta var riktigt i hans speciella fall - det är slutagerat, och jag kritiserar det visst inte - men är det välbetänkt, rent principiellt sett? Som man kan räkna ut kommer en fånge under sitt straffarbete i beröring med en hel del folk, både fångvaktare och andra fångar. Av fångarna är somliga kanske bara en kort tid i fängelset, andra längre, i varje fall blir många så småningom utsläppta. Måste man inte tänka på vilken förgiftning de blir utsatta för från en person av det slaget? Han kommer kanske inte åt att säga så mycket, det är sant. Men jag har gjort en upptäckt. Jag ber er, min chef, skratta inte åt mig - men jag har märkt, att från en del personer strömmar det ut en så stark förnimmelse av hela deras livshållning, att de är farliga till och med när de tiger. En blick, en rörelse från en sådan individ är redan gift och pest. Nu undrar jag: är det välbetänkt, att en sådan individ får leva? Även om han kan användas till nyttigt arbete, och även om vår folkmängd är i sjunkande, är det inte troligt att han skadar Staten med själva sin andedräkt mer än han gagnar den med allt sitt arbete?

Karrek skrattade inte. Han hörde noga på och röjde ingen häpnad. Då jag slutat, spred sig ett skimmer av slugt löje över hans ansikte, han hejdade sin vandring och sjönk ner i stolen mittemot min. Där satt han med ett språng lagrat i sin spända orörlighet.

- Ni behöver inte göra så många omsvep, bäste medsoldat, sade han lågt och långsamt. Ingen är villigare än jag att beklaga det dystra faktum ni syftar på: att en mycket stor hop medsoldater har fått ett alldeles otillbörligt värde bara därför att nativitetskurvan inte stiger tillräckligt. All den propaganda vi dagligen får till livs räcker inte till att skruva upp våra prestationer i den äkta sängen i önskvärd grad. Men vad ska ni eller jag göra åt det? Låt det allmänna och principiella vara. Bakom det allmänna och principiella ligger ändå alltid det enskilda fallet. Vem är det alltså ni vill ha dömd till döden?

Jag skulle velat sjunka genom golvet. Hans cynism skrämde mig. Det var visst inte bara Rissen jag hade talat om, utan verkligen det allmänna fallet. Vad trodde han om mig egentligen?

- Ni gjorde mig en stor tjänst, då ni övertygade Lavris, fortsatte han. Tjänst mot gentjänst, så vet man vilka man kan räkna som vänner. Ni lär ha en viss sorts intelligens, i varje fall av en helt annan sort än min (där gnäggade han till igen). Därför kan vi vara till nytta för varandra. Ni kan lugnt svara: vem är det ni vill ha dömd till döden?

Men jag kunde inte svara. Hittills hade mina önskningar bara varit önskningar, overkliga och fritt svävande i luften. Jag kände, att jag ännu en gång måste se dem för mig själv i nykter belysning, innan jag handlade.

- Nej, nej, svarade jag, mina betänkligheter är verkligen av principiell natur. Jag har erfarenhet av sådana pestbärare.

Jag hejdade mig. Hade jag sagt för mycket? Han satt kvar orörlig ett par sekunder till, och jag vred mig under hans gröna ögon. Sedan steg han upp igen och slog knogarna i väggen.

- Ni vill inte. Ni är rädd för mig. Och det har jag inget emot. Men jag ska ändå göra vad jag kan för er. Då ni lämnar in er angivelse - eller era angivelser, vad vet jag - väl motiverade, kom ihåg det, väl motiverade, det kommer hädanefter att bli första villkoret, och det är inte jag som gör grovgallringen - så sätt ett tecken i ena hörnet, det här tecknet (han ritade på ett papper och räckte mig), så ska jag göra vad jag kan. Som sagt, det är inte så konstigt alls, om man har den rätte domaren, och det kan vi nog se till. Den rätte domaren och de rätta rådgivarna. Jag tänker inte släppa er, och ni kan ha åtskillig nytta av mig - fast ni är rädd.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free