- Project Runeberg -  Kallocain /
Fjortonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Fjortonde kapitlet

Min sömn hade aldrig varit den bästa, men på senare tiden hade den blivit verkligt dålig. Min månadsranson av sömnmedel var alltid slut långt före mitten av månaden, och vad Linda inte behövde av sin gick åt till sista smulan. Till en läkare ville jag inte vända mig. Jag misstänkte, att jag då skulle få stämpeln "nervös konstitution" på mitt hemliga kort, och det vore ju inte roligt, helst som jag inte på villkor själv kunde gå med på en sådan beteckning. Ingen kunde vara normalare än jag, min sömnlöshet var bara alltför naturlig och förklarlig, ja jag skulle snarare sett det onaturligt och sjukligt, om jag sovit gott under sådana förhållanden...

Mina skräckdrömmar visade i alla fall tydligt nog, att jag inte precis längtade efter att bli undersökt med mitt eget kallocain. Det hände att jag vaknade i kallsvett ur hemska syner, där jag stod som anklagad och väntade på min dos och på den fruktansvärda skam som skulle följa. Rissen, Karrek, till och med en och annan kursdeltagare skymtade som skräckgestalter i mina drömmar, men framför allt Linda. Hon stod där alltid som min angivare, som min domare, som den som böjde sig över mig med kallocainsprutan. Till en början var det med lättnad jag vaknade och såg den verkliga Linda av kött och blod bredvid mig i sängen, men snart var det som om nattens syner började inkräkta på den vakna verkligheten, så att lättnaden för var gång blev mindre och den påtagliga och vakna Linda sög åt sig mer och mer av skräckväsendets illvilja. En gång var jag nära att berätta alltsammans om min nattliga pina - men hejdade mig i sista minuten vid minnet av hennes kalla blick i drömmen. Efteråt var jag glad att inte ha sagt något. Misstanken att Linda i hemlighet stod på Rissens sida lämnade mig ingen ro längre. Fick hon veta vad jag tänkte om honom, kunde hon i samma ögonblick vara min fiende, och en skoningslös fiende, så stark som hon var. Kanske hon redan var min fiende och bara lurade på rätta sekunden att slå till. Nej, det skulle varit min olycka, om jag sagt ett ord till henne om detta.

Ännu mindre skulle jag velat berätta en annan dröm, som väl inte riktigt kan räknas till de vanliga mardrömmarna. Det var en dröm om Ökenstaden.

Jag stod vid början av en gata och visste att jag måste gå den - varför visste jag inte, men jag var ångestfullt. säker på att mitt väl och ve hängde på om jag kom fram. Husen på båda sidor om gatan var ruinhögar, somliga höga som små berg, andra nersjunkna i jorden och halvt övertäckta med sand och skrot. På enstaka ställen hade slingerväxter slagit rot och strävade sig uppför murresterna, men mellan dem låg långa sträckor kala och livlösa i en brännande middagssol. Och jag trodde mig urskilja, att här och där på de livlösa sträckorna utandades stenen en svag gulaktig rök. På andra ställen bröt sig ljuset över sanden i en blådisig dallring, som skrämde mig lika mycket. Jag tog ett steg för att treva mig fram mellan de giftiga dunsterna, men i detsamma kom en vindpust och drev en liten lösryckt sky av den gula röken framför sig - den spred sig i tunna virvlar, och jag måste rygga tillbaka för att inte komma i beröring med den. Längre bort på gatan såg jag också, att den blådisiga dallringen på ett ställe började stiga som en ljussvag låga och nästan stänga hela gatan. Jag såg mig om, ängslig att en liknande explosion bakom mig skulle skära av återvägen, så jag varken kom fram eller tillbaka, men ännu syntes åtminstone inga tecken till något sådant. Återigen tog jag ett steg framåt. Ingenting hände. Ännu ett. Men då hörde jag en liten skarp knall bakom mig, och när jag vände på huvudet, såg jag att den sten jag nyss trampat på var stadd i förvandling. Den luckrade upp sig inifrån, blev pipig och föll sönder till stoft på ett ögonblick, medan jag tyckte mig uppfatta en svag obehaglig lukt. Jag var varken hågad att gå vidare, stå stilla eller vända om.

Då hörde jag underliga ljud av röster ett stycke därifrån. Där gapade en halvt igenrasad källarport med gröna slingerväxter på båda sidor. Jag hade inte lagt märke till den förut, men i min ångest andades jag ut, då jag såg det gröna leva sitt liv så nära mig. Uppför de spruckna och sjunkna stentrapporna steg någon upp i ljuset och vinkade åt mig att komma. Jag minns inte längre hur jag hamnade i källarporten, kanske jag tog ett vilt språng över de farliga stenarna. I alla fall kom jag in i en förfallen stenkammare utan tak, där solen föll in och gräs och blommor vajade över mitt huvud. Aldrig hade ett rum med tak och väggar i behåll förefallit mig som en så trygg tillflyktsort. Från grästuvorna spred sig en doft av sol och jord och varm sorglöshet, och rösterna sjöng ännu, fast nu på långt avstånd. Kvinnan som hade vinkat på mig var där, och vi omfamnade varandra. Jag var räddad och skulle vilja somna av trötthet och lättnad. Att jag skulle gå gatan fram hade plötsligt blivit alldeles onödigt. Hon sade: "Stannar du hos mig?" - "Ja, låt mig stanna!" svarade jag och kände mig fri från alla bekymmer som ett barn. Då jag böjde mig ner för att se efter vad det var för vått jag kände med foten, märkte jag, att tvärsöver hela jordgolvet rann en klar källåder, och det fyllde mig med en obeskrivlig tacksamhet. "Vet du inte, att här rinner livet upp", sade kvinnan. I detsamma visste jag att det var en dröm, som jag skulle vakna ur, och sökte i tankarna efter något medel att hålla den kvar - så ivrigt, att hjärtat började dunka och väckte mig.

Den drömmen, så vacker den var, kunde kanske kallas ännu betänkligare än skräckdrömmarna, och jag ville inte berätta den, varken för Linda eller för någon annan. Inte för att Linda skulle varit svartsjuk på kvinnan i min dröm - hon bar vissa drag av den där häktade med djup röst, som jag redan talat om flera gånger, men hon hade Lindas ögon - utan därför att den var ett så tydligt svar på Rissens fråga: "Är ni säker på att ni inte avundas dem deras övergasade ökenstad?" Så djupt hade Rissens suggestion trängt, att till och med mitt drömliv stod under hans inflytande. Vad hjälpte det, att jag försvarade mig med att detta inte var jag själv, utan Rissen! Ingen domare i världen skulle brytt sig om ett sådant försvar.

Detta hände innan jag blivit kallad till Karrek, alltså innan den nya lagen blivit utfärdad och innan jag hade andra medel att värja mig med än ett obestämt hopp om hämnd en gång i framtiden.

Då jag kom från Karrek och visste, att jag redan i morgon skulle kunna omsätta mina hämndtankar i handling, var jag i en ohyggligt upprörd sinnesstämning. Målet, som förut varit så avlägset, låg plötsligt inom räckhåll, men alla detaljer, då det gällde att komma fram, tycktes med ens oöverstigliga. Om Linda verkligen älskade Rissen, skulle hon inte då på ett eller annat sätt skaffa sig klarhet om att det var jag som angav honom? Hur hon skulle bära sig åt, visste jag inte, men jag var alldeles säker på att hon skulle lyckas. Hon skulle lyckas, och hon skulle hämnas. Jag darrade för hennes hämnd. Vad som än hände ville jag inte hamna under min egen kallocainspruta.

Den natten sov jag nästan inte alls.

Morgonen därpå innehöll tidningen en artikel med överskriften: TANKAR KAN DÖMAS.

Det var en redogörelse för den nya lagen, också med hänvisning till mitt kallocain, som gjorde den möjlig. Ingenting kunde för övrigt låta mer förnuftigt än de nya straffbestämmelserna: hädanefter skulle man inte kunna gå efter träaktigt fastslagna paragrafer, som utmätte samma straff åt den förhärdade som åt den en gång förledde, om de ertappades med samma handling. Medsoldaten själv skulle vara medelpunkten i rättsförfarandet, inte hans lösryckta handling. Själva hans sinnesart skulle undersökas och registreras, inte för den gamla meningslösa frågans skull "tillräknelig eller inte", utan för att skilja användbart material från oanvändbart. Straffet skulle inte längre bestå i vissa mekaniskt utdelade år av straffarbete, utan noga tänkas ut enligt de mest framstående psykologers och ekonomers uträkningar om vad som lönade sig och vad som inte lönade sig. En kroppslig och själslig spillra, som aldrig kunde tänkas bli Staten till verkligt gagn, borde inte vänta sig att få leva bara för att den inte lyckats göra någon skada. Å andra sidan var man tvungen att ta hänsyn till befolkningsknappheten och i värsta fall ta vara på även mindre önskvärt material, om det trots allt kunde brukas till arbetskraft. Den nya lagen mot statsfientlig sinnesart trädde i kraft redan i dag, men samtidigt påpekades, att alla angivelser måste vara utförligt motiverade och dessutom undertecknade med kontrollerbart namn, alltså icke som förut anonyma, detta för att hindra en översvämning av mindre nödvändiga angivelser och därmed en alltför stor statlig utgift för kallocain och rättsanställda. I varje fall förbehöll sig polisen rätt att ta eller icke ta hänsyn till angivelserna som den fann för gott.

Detta att man skulle sätta ut sitt namn hade Karrek inte sagt mig. Det skulle göra det ännu lättare för Linda, om hon ville snoka upp Rissens angivare.

Dagen förflöt utan sensationer i arbetet, men jag kan inte säga: i lugn och ro. Inte ett ord växlade jag med Rissen under middagen. Jag vågade knappt se på honom. Jag hade en hemsk aning om att han kände mina tankar och mina avsikter och när som helst kunde göra slag i saken och förekomma mig. Samtidigt visste jag, att jag ingenting vågade företa, därför att jag inte var säker på Linda. Varenda timmes uppskov var farligt, men jag måste skjuta upp.

När jag sedan satt där hemma vid min kvällsmat, var det som att upprepa den förfärliga middagen. Samma svårighet att möta Lindas ögon som förut Rissens, samma känsla att hon måste veta allt, samma fientlighet, som laddade luften mellan oss. Sekunderna kröp fram, och jag trodde aldrig hembiträdet skulle gå och barnen somna. Äntligen var jag ensam med Linda, och för att undvika åhörare ställde jag på radion för fullt och satte både henne och mig så att högtalaren kom mellan oss och polisörat.

Jag minns inte längre vad det var för ett föredrag som sprutade ut över oss, jag var för upptagen av min inre oro för att märka det. Linda visade inte med en min vad hon tänkte vare sig om föredraget eller om min iver att få henne placerad just i den stolen - antagligen förstod hon vad som var på färde och lyssnade lika lite som jag. Först då jag flyttade min stol alldeles intill hennes, såg hon frågande på mig.

- Linda! sade jag. Det är något jag måste fråga dig om.

- Ja, sade hon bara utan att visa någon förvåning. Jag hade alltid vetat att hennes behärskning var fulländad. Och jag hade alltid vetat, att om vi två en gång skulle komma till det yttersta och sista, till en kamp på liv och död, skulle hon vara den allra fruktansvärdaste motståndare. Var det rentav därför jag inte kunde släppa henne? Var jag rädd för vad som sedan kunde inträffa? I själva min kärlek fanns den stora skräcken, jag visste det nog och hade vetat det länge. Men där fanns också en dröm om säkerhet utan gräns, en dröm om att just min hårdnackade kärlek en gång skulle tvinga henne att bli min bundsförvant. Hur det skulle ske, och hur jag skulle få veta att det skett, anade jag inte - det var en dröm lika obestämd och lika skild från verkligheten som drömmen om ett kommande liv. Men vad som var säkert var att jag i nästa ögonblick kunde ha förspillt denna drömda säkerhet. Från osäkra bundsförvanter kunde vi om en minut ha övergått till bittra fiender, till och med utan att jag någonsin fick veta det, utan att en min i hennes ansikte eller en skälvning i hennes röst förrått henne. Ändå måste jag gå vidare.

- Det är naturligtvis av rent formella skäl jag frågar det här, fortsatte jag och försökte småle. Jag är ju själv säker på svaret, har aldrig ett ögonblick trott något sådant, och vore det i alla fall sant, så förstår du nog, att jag inte skulle bry mig om det ett enda dugg. Så väl hoppas jag du känner mig - och så väl känner jag dig.

Jag torkade mig i pannan med näsduken.

- Nå? sade Linda och såg forskande på mig. Hennes stora ögon liknade strålkastare, så utsatt kände jag mig då hon riktade dem på mig.

- Nå - det är ingenting annat än detta, sade jag (och nu smålog jag verkligen riktigt muntert): har du haft en kärleksförbindelse med Rissen?

- Nej.

- Men du älskar honom?

- Nej, Leo, det gör jag inte.

Så långt kunde vi komma och inte längre. Hade hon sagt ja, skulle jag trott henne utan vidare - förmodar jag. Nu, då hon sade nej, vågade jag inte ett ögonblick lita på henne. Vad hade det då tjänat till att fråga? Hon hade sett, att jag ljög, hon förstod, att jag brydde mig en hel del om hennes svar. I morgon eller i övermorgon skulle hon förstå, varför jag frågat henne - kanske hon för övrigt visste det redan nu, kanske Rissen redan givit henne en vink om den fara som hotade honom. Jag spejade oavvänt in i hennes ansikte, så att jag till och med glömde andas och plötsligt måste sucka till. Hjärtat nästan stannade i mig, då jag trodde mig urskilja en rörelse, svag, knappast märkbar, ett slags oro i själva huden - men ändå ett tecken. Jag trodde mer på det tecknet än på alla hennes ord.

- Du tror mig inte? frågade hon allvarligt.

- Naturligtvis tror jag dig, svarade jag i översvallande ton. Om hon nu bara trodde mig också! Kunde jag insöva henne i säkerhet, då hade det onda åtminstone inte blivit värre. Men jag anade att hon inte lät lura sig.

Längre kunde vi inte komma. Redan detta samtal hade kostat mig så mycket självövervinnelse, att jag var alldeles matt - och ändå var ingenting vunnet. Aldrig förr hade jag känt den gapande klyftan så tydlig och så oöverkomlig. Min behärskning räckte inte till att fylla resten av kvällen med skämt och vardagsprat, och ändå gällde det bara en timme, eftersom vi båda hade nattjänstgöring. Linda teg också, och där låg en tyst oro mellan oss, som sög märgen ur benen på en.

Till slut gick också den timmen.

Sent på natten kom vi båda hem uttröttade. Linda somnade, jag hörde hennes jämna andetag, men jag låg vaken. Då och då kunde jag sjunka i halvdvala, men för var gång spratt jag upp igen i en skärpt förnimmelse av fara. Det kunde vara inbillning, rummet var stilla och Linda sov lika djupt som förut. Men jag var nära förtvivlan. Hade verkligen ingen hittills tänkt på vilket vågspel det var att sova sida vid sida med en annan, två människor ensamma hela den långa natten, utan andra vittnen än polisögat och polisörat på väggen - och till och med de var ju ingen säkerhet: för det första var de visst inte alltid i bruk, och för det andra kunde de visserligen kontrollera och hämna, men inte hindra vad som skedde. Två människor ensamma, natt efter natt, år efter år, och kanske de hatar varandra, och om hustrun vaknar, vad kan hon inte då tillfoga mannen... Om Linda nu hade haft kallocain...

Tanken tog mig som en våg lyfter en barkbit. Jag hade inget val mer, jag måste handla som jag gjorde, i rent självförsvar, för att rädda livet. På något sätt måste det gå. Under någon förevändning kunde jag smuggla undan den lilla mängd kallocain som behövdes. Linda skulle tvingas ge sina hemligheter till pris.

Då skulle hon vara i mitt våld som jag aldrig hade varit i hennes. Då skulle hon aldrig våga skada mig. Då skulle jag också kunna gå vidare och ange Rissen.

Då skulle jag vara fri.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free