- Project Runeberg -  Kallocain /
Femtonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Femtonde kapitlet

Mycket sov jag inte den natten, men då jag infann mig till mitt arbete, hade jag skakat av mig den ångest och obeslutsamhet, som tyngt de föregående dagarna. Jag var på väg att handla; redan det var befrielse.

Ingenting var enklare än att ta undan tillräckligt mycket kallocain för en spruta. Små mängder gick alltid förlorade under experimenten, och kontrollvägningarna skedde jämförelsevis sällan, särskilt nu, då brådskan hade rubbat den goda ordningen. Och framför allt: den som vägde var Rissen. Såvida han inte kom på det olycksaliga infallet att i dag eller i morgon störta sig över mig med en kontrollvägning, skulle han aldrig mer få tillfälle att utföra någon. Den som var hans vittne och medhjälpare skulle säkert inte i den allmänna villervallan tänka på en sådan detalj. Bara morgondagen var över, skulle jag vara säker. Jag måste lita på min goda tur och på Rissens brådska.

Så kom jag hem den kvällen med en spruta i fickan och en liten flaska fylld med oskyldigt blekgrön vätska. Och befrielsen av att ha tagit första steget till handling gav mig nya krafter, så att jag till och med lyckades prata och skämta med hembiträdet och barnen under kvällsmaten. Åt Linda nickade jag bara, men utan att väja för hennes ögon. De var strålkastare, men inte så genomträngande som den jag hade gömd i fickan.

Det var tjänstgöringskväll, och vi kom sent i säng.

Länge låg jag stilla och väntade på att hon skulle somna. När jag äntligen var säker, smög jag mig först upp vid skenet från den lilla nattlampan och hängde för polisögat. Framför polisörat gillrade jag upp en kudde lika ogenerat som jag en gång sett Karrek göra det. Naturligtvis var det förbjudet, men jag befann mig vid förtvivlans gräns, och vad som än hände, ville jag inte låta polisen följa mitt förehavande.

Linda låg där i den skumma belysningen så vacker som jag sällan hade sett henne. Med sin nakna guldskimrande arm hade hon dragit upp filten till hakan, som om hon försökte skyla sig, trots att det var mycket varmt i rummet. Huvudet hade hon vridit åt andra sidan, så att den regelbundna profilen avtecknade sig klart mot skuggorna på kudden; huden lyste som jämn levande sammet mot hennes tunga svarta ögonbryn och ögonfransar. Den spända röda bågen hade slappnat i sömnen till en mjuk och mycket trött flickmun. Så ung hade jag aldrig sett henne som vaken, inte ens då vi först lärde känna varandra, och aldrig så rörande. Jag, som brukade vara rädd för att hon var så stark, greps nästan av medlidande med hennes hjälplösa barnsliga svaghet. Den Linda, som nu låg där framför mig, skulle jag velat närma mig på ett annat sätt, ömt och varsamt som om det var första gången vi möttes. Men jag visste, att väckte jag henne, skulle den röda bågen spännas och ögonen förvandlas till strålkastare igen. Hon skulle sätta sig rak och klarvaken i sängen och med rynkade ögonbryn upptäcka duken och kudden på väggen. Och om jag ändå ville närma mig, om jag kom med kärlek för att skyla min misstro, vad skulle det tjäna till? Ett ögonblicks illusion av samhörighet, ett rus som var över i morgon - och jag skulle inte ens veta, var jag hade henne i fråga om Rissen.

Jag började med att knyta en näsduk om hennes mun, så att hon inte skulle skrika under själva kampen. Naturligtvis vaknade hon och försökte göra sig fri, men utom att jag var mycket starkare än hon, hade jag alla fördelar på min sida. Det var inte svårt att hålla henne fast, medan jag band henne till händer och fötter för att hon inte skulle kunna slingra sig undan. Jag måste ju ha båda händerna fria.

Hon ryckte till, då jag stack in sprutan, men rörde sig inte sedan. Hon hade väl insett, att det var lönlöst att göra motstånd.

Åtta minuter beräknade jag som den säkra tiden för vätskan att verka. När de var gångna, löste jag näsduken. På hela hennes min såg jag, att sprutan hade tagit. Hon hade fått tillbaka nästan samma flickansikte hon haft i sömnen.

- Jag vet vad det är du gör, sade hon tankfullt, och till och med rösten hade en skiftning av samma barnslighet som ansiktet. Du vill veta något. Vad är det du vill veta? Det är för mycket du borde veta. Jag har för mycket att säga. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vill det ju själv, varför ska du tvinga mig. Men kanske jag aldrig hade kunnat annars. Det har varit så i alla år. Det är något jag vill säga eller göra, och jag vet inte vad det är. Kanske det har varit en mängd småsaker, vänlighet och trevnad och smeksamhet, och när de var omöjliga, så var det stora och viktiga också omöjligt. En enda sak vet jag, det vet jag: att jag skulle vilja döda dig. Om jag bara visste att det aldrig blev upptäckt, skulle jag döda dig. Vad gör det för resten om det blir upptäckt, jag gör det ändå. Det är bättre än att det ska vara som det är. Jag hatar dig för att du inte kan rädda mig ur det här, jag skulle dödat dig om jag inte hade varit rädd. Nu vågar jag. Bara inte så länge jag kan tala med dig. Jag har aldrig kunnat tala med dig. Du är rädd, och jag är rädd, och alla är rädda. Ensam, alldeles ensam, och ändå inte skönt ensam, som när man var ung. Det är förfärligt. Inte har jag kunnat tala med dig om barnen, inte om hur jag har sörjt över att Ossu är borta, och hur rädd jag är för den dagen då Maryl är borta, och Laila. Jag trodde ju du skulle förakta mig. Du får förakta mig nu, jag bryr mig inte om det. Jag önskar ofta att jag var ung flicka igen och olyckligt kär i stället för lyckligt. Vet du att det är avundsvärt att vara ung flicka och olyckligt kär, fast man inte förstår det då? När man är ung flicka, går man och tror att det finns något annat, en frihet, som ska komma med kärleken, ett slags tillflykt som ska finnas hos den man håller av, ett slags värme och ett slags vila - något som inte finns. Olyckligt kär - man går och är ljuvligt förtvivlad över att just jag inte fick den stora lyckan med just dig - och så tror man att de andra, de kan ha fått den, och den finns, den finns att få - och du måste förstå, att när det finns så mycket glädje i världen och all törst har ett mål, så är det inte hopplöst ens att vara olycklig. Inte förtvivlat. Men lyckligt kär, det glider ut i tomheten. Det finns ju inget mål, det finns ju bara ensamhet, och varför skulle det finnas något annat, varför skulle det finnas en mening för oss enskilda. Jag har hållit av dig för mycket, Leo, och så fanns inte du heller. Jag tror nog jag kunde döda dig nu.

- Och Rissen? frågade jag hest, rädd att de dyrbara minuterna skulle rinna undan utan att jag fått veta vad jag ville. Vad tänker du om Rissen?

- Rissen? upprepade hon undrande. Ja, Rissen... Rissen var det något särskilt med. Vad var det? Han var inte långt borta som alla andra. Han skrämde ingen, han var inte rädd själv.

- Du älskade honom? Du älskar honom än?

- Rissen? Om jag älskade honom? Nej - nej nej. Om jag ändå hade kunnat! Han var bara olik andra. Nära. Lugn. Trygg. Olik dig, och olik mig. Hade en av oss varit som han - eller båda, båda, Leo - - - Men det skulle varit du. Därför vill jag döda dig, bara för att komma ifrån, för det blir aldrig någon annan än du, och det blir inte du heller.

Hon började bli orolig och rynkade ögonbrynen. Jag hade inte vågat ta mer kallocain än till en spruta, det skulle varit för farligt. Och nu visste jag inte vad jag skulle fråga henne.

- Hur kan det vara så? viskade hon ångestfullt. Hur kan det vara så, att man söker efter något som inte finns? Hur kan det vara så, att man är sjuk till döden, när man är alldeles frisk, när allt är som det ska - - -

Rösten sjönk till ett mummel, och av den grönaktiga färgen på hennes kinder slöt jag mig till att hon höll på att vakna. Jag stödde henne under nacken och förde glaset till hennes läppar. Fortfarande låg hon bunden - hon hade väl inte ens märkt det under bedövningen. Nu löste jag henne, fast jag med en viss bävan undrade, vad hon skulle ta sig till, då hon blev fri. Hela tiden hade jag med en blandning av ängslan och triumf sett fram mot det ögonblick, då hon skulle gripas av ånger och skam över sin ofrivilliga öppenhjärtighet. Jag kunde märka, att min hand skälvde, så den inte kunde hålla hennes huvud stilla. Så lade jag ner henne på kudden igen och stirrade oavvänt och ängsligt in i de slappnade dragen.

Men den reaktion jag väntade mig tycktes utebli. Då hon slog upp ögonen, var de mycket tankfulla, men lika lugnt vidöppna som vanligt, och de mötte mina utan att vända sig bort. Hennes mun skrämde mig. Den röda bågen ville inte spänna sig som vanligt, den låg alltjämt vilande och slapp, så att ansiktet höll kvar sitt barnsliga uttryck från sömnen och ruset. Jag visste inte, att det kunde finnas en högtidlighet, som skrämde, i en sådan brist i behärskning. Läpparna rörde sig svagt, som om hon upprepade sina ord för sig själv. Jag hade ingenting att säga henne, kunde inte störa henne, satt bara stilla och såg på hennes ansikte.

Till slut somnade hon, fast jag satt och vaktade henne. Hon sov, och jag klädde av mig tyst och försökte också sova, men kunde inte. En dov skam och ångest översvämmade mig. Man kunde trott, att jag var den undersökte och avslöjade och inte hon, så kände jag mig. Hela tiden hade jag haft klart för mig, att vad hon än kom att säga, skulle hon vara i mitt våld efteråt på ett annat sätt än förr. Då hon vaknade, skulle hon ha blottat hemligheter som inte fick blottas och som jag kunde hota att röja, om hon tog ett enda fientligt steg mot mig. Hon hade kanske gjort det, jag visste det inte. Hennes hotelse att döda mig - jag hade hört sådant många gånger under mitt arbete och visste att det sällan utfördes - men kanske den var farlig för henne, varför inte. Det var möjligt, att jag hade henne i min hand, det var möjligt, att allt hade gått efter beräkning.

Utom på en punkt: jag skulle aldrig kunna begagna mig av något övertag. Allt vad hon hade sagt var sagt ur mig själv. Jag var sjuk, uppriven ända till botten, därför att hon hade hållit sig själv som en spegel framför mig. Jag hade inte anat, att hon, med sina spända läppar, med sin tystnad och sina genomträngande ögon, var av samma svaga virke som jag. Hur kunde jag hota henne, hur kunde jag tvinga henne, då det var så.

Efter en kort sömn vaknade jag flera timmar för tidigt. Linda sov. Nattens upplevelser stod klara för mig i samma ögonblick jag vaknade, men dessutom fanns där en molande ångest av något ogjort. Strax därpå visste jag det: Rissen. I dag.

Nu hade jag lust att skjuta upp hela saken igen, men fann inga skäl för min tröghet. Var inte åtminstone det problemet detsamma i dag som i går? Rissen var ju densamme. Det var inte, hade aldrig varit för att han eventuellt var min rival, som jag kände att jag måste bli av med honom. Min avsky låg mycket djupare än så. Den kändes bara mindre pockande i dag, vad nu det berodde på. Men gjorde jag det inte nu, skulle jag förakta mig själv. Just nu hade jag av ren slump fått en rundlig ledig tid på mig för att formulera min angivelse, innan Linda vaknade, och en god sak hade nattens händelser åtminstone fört med sig: jag visste, att hon inte hörde ihop med Rissen, utan med mig.

I det svaga skenet från nattlampan skrev jag så ett utkast till angivelse. Den grundliga motiveringen var en lätt sak, så ofta som jag hade gått igenom den i tankarna. Allt det jag sagt till Karrek i allmänna ordalag upprepade jag vältaligt och övertygande. Ännu hade jag god tid på mig, och sittande i sängen skrev jag rent aktstycket, snyggt nog för att vara gjort med reservoarpenna mot underlag av Kemisk Tidskrift. Mitt namn och min adress satte jag beslutsamt under, eftersom det måste så vara, och på ett kuvert textade jag polisens adress. Tre kvart använde jag till att på nytt och på nytt läsa igenom vad jag hade skrivit och grubbla över min nya olust och tveksamhet. Inte förrän väckarklockan hos grannen ringde och påminde mig om att fristen snart var ute, satte jag ut Karreks hemliga tecken i ena hörnet, så som jag redan åtskilliga gånger gjort i fantasien, lade in skrivelsen i kuvertet och stoppade in det hela i tidskriften.

Linda vaknade vid att också vår klocka ringde. Vi såg på varandra som om natten hade varit en dröm. Innan allt detta verkligen inträffade, hade jag föreställt mig en helt annan morgon, då jag själv satt som segrare och domare och föreskrev segrarens villkor för en blottad och bruten Linda, som måste överlämna sig på nåd och onåd. Men det blev inte så.

Vi steg bara upp, klädde oss, åt under tystnad, tog hissen upp tillsammans och skildes utanför metrostationen. Då jag vände mig om för att se om hon försvunnit, märkte jag att också hon vände sig om - och nickade. Jag hajade till. Tänkte hon kanske ändå insöva mig i säkerhet för att sedan hämnas? Men av någon anledning på andra sidan om allt förnuft trodde jag det inte. Då hon strax därpå dök ner i metrons gap, vände jag om och lade brevet på lådan.

Underligt med det lilla tecknet i hörnet. Jag kände Karrek tillräckligt väl för att veta, att det skulle utplåna Rissen från jorden. Mitt på gatan, i myllret av medsoldater, som skyndade till morgongymnastik och arbete, stod jag plötsligt stilla ett ögonblick, slagen av det fruktansvärda medvetandet om makt. Jag kunde när som helst upprepa min manöver. Så länge jag inte stötte ihop med Karreks egna intressen, skulle han gärna offra mig något dussin liv för den tjänst jag gjort honom. Jag hade makt.

Jag har förut talat om den trappa jag såg som livets sinnebild. En ganska oskyldig bild, om än löjlig; bilden av en lydig skolpojkes vandring från klass till klass, en korrekt tjänstemans befordran genom graderna. Med en förnimmelse av äckel tyckte jag mig nu plötsligt stå på översta avsatsen. Inte så som om jag skulle saknat fantasi att föreställa mig högre grader av makt än den att stå i gunst hos polischefen i Kemistaden n:r 4. Där hade jag fantasi, jag hade material att bygga av, om jag ville tänka mig större höjder och vidare utsikter: den militära rangordningen, huvudstadens ministerier - Tuareg, Lavris. Men det lilla lilla stycke makt jag såg framför mig just nu räckte till symbol för alltsammans. Och det äcklade mig.

Visst var det riktigt, visst var det önskvärt att ett skadedjur som Rissen utrotades. Det var inte det. Men jag kämpade med tvivel på att man överhuvudtaget kom särdeles långt med ett sådant utrotningskrig. För något dygn sedan hade det förefallit mig enkelt nog: man dödade Rissen, så var Rissen borta, också Rissen inom mig själv, eftersom han var inympad där av den andre, den levande. Man dödade Rissen, och sedan var man en sann medsoldat igen, en lycklig, sund cell i Statens organism. Sedan dess hade något inträffat, som gjorde mig osäker: nattens händelse - mitt misslyckande med Linda.

Att det var ett misslyckande kunde jag inte dölja för mig själv. Sant nog, att jag fått veta vad jag ville - att hon inte stod i vägen för mitt beslut i fråga om Rissen. Sant nog, att jag i grund och botten inte var rädd för någon hämnd från hennes sida, eftersom hon ändå, när allt kom omkring, var lika oupplösligt och förtvivlat bunden vid mig som jag vid henne. Sant nog, att jag nu hade henne i mitt våld, att jag var i besittning av hemligheter som hon inte ville ha blottade. Sant nog alltsammans. Det var alltså inte ett misslyckande, om jag bara tänkte på det dumma begränsade mål jag ställt upp för mig. Och ändå var det ett grundligt, ohyggligt misslyckande på ett annat och större sätt.

Hennes ord om den avundsvärda olyckliga kärleken lät ungflicksaktigt romantiska, men de innehöll ändå ett slags sanning, som jag mycket väl kunde tillämpa på mitt eget förhållande till Linda. En olycklig kärlek hade mitt äktenskap på sätt och vis varit, besvarad visserligen, men olycklig ändå. I ett allvarsamt ansikte, i en spänd röd bågmun, i två stränga vidöppna ögon hade jag drömt in en hemlighetsfull värld, som skulle släcka min törst, lindra min oro, ge mig en slutgiltig trygghet för alla tider, om jag bara visste ett medel att nå dit in. Och nu - nu hade jag med våld trängt så långt in som det var möjligt att tränga, tvinga mig till vad hon inte ville ge mig, och ändå var min törst kvar, min oro och min osäkerhet större än någonsin. Fanns det en motsvarighet till min drömda värld, så var den oåtkomlig för alla mina kraftansträngningar. Och jag var som Linda färdig att önska mig tillbaka till min avundsvärda illusion, då jag ännu trodde på att paradiset bakom muren kunde erövras.

Vad detta hade för sammanhang med mitt äckel för makten, hade jag svårt att riktigt klarlägga, men jag anade att sammanhanget fanns. Jag anade, att också då man dödade Rissen, skulle det visa sig bli ett slag i luften. Så som jag nått vad jag föresatt mig i fråga om Linda, tagit reda på vad jag ville veta och ändå misslyckats så djupt, att jag utan överdrift kunde tala om förtvivlan, så kunde jag också nå vad jag föresatt mig i fråga om Rissen - en dom, en avrättning - och ändå inte ha kommit en tum längre mot det jag egentligen strävade efter.

För första gången i mitt liv anade jag vad makt var, kände den i min hand som ett vapen - och förtvivlade.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free