- Project Runeberg -  Kallocain /
Sextonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sextonde kapitlet

Det gick en viskning genom polishuset. Ingen visste något, ingen hade sagt något bestämt, men alla hade hört det som en halv andning, där man möttes i trappor och korridorer utan vittnen inom hörhåll: "Polisministern själv - Tuareg - har ni hört det - häktad - bara ett rykte - häktad för statsfientlig sinnesart - tsss - -"

Vad tänkte Karrek om detta, undrade jag för mig själv, han som stod Tuareg så nära och som själv varit så ivrig att få den nya lagen genomförd? Visste han om det? Kanske det rentav var han - - -?

Jag hade ju ingenting med ryktet att göra, jag störtade mig i arbetet.

Vid middagsbordet undvek jag inte längre att möta Rissens blick. Om han nu genomskådade mig, skulle det i alla fall vara för sent för honom att avvärja slaget. För övrigt hade jag en egendomlig känsla av att han inte var riktigt verklig. Det som satt där vid bordet och nös i sin näsduk, ganska påtagligt och ljudligt, var ett slags hägring, en jämförelsevis ofarlig spegelbild av en ond princip, som jag ville komma till livs. Jag hade slagit till, och i nästa ögonblick skulle slaget träffa - spegelbilden. Ändå försökte jag intala mig själv, att det var precis samma sak.

Inte förrän på hemvägen släppte den sövande förnimmelsen av dröm. Mina fötter blev tunga, då jag tänkte på att jag måste återse Linda. Jag hade en ledig kväll framför mig, och rätt snart skulle vi vara ensamma med varandra, vi två, öga mot öga. Jag visste inte hur jag skulle uthärda det.

Så kom då den stunden. Hon måtte ha väntat på den. I dag var det hon som drog fram stolarna och hon som skruvade på radio - men programmet hörde ingen av oss, lika litet nu som då.

Vi satt länge tysta. Jag letade förstulet i hennes ansikte - det såg ut att arbeta där inne bakom orörligheten. Men hon teg. Om jag ändå hade misstagit mig - om mina farhågor i morse hade varit sanna?

- Har du angivit mig? frågade jag med tjock röst.

Hon skakade på huvudet.

- Men du tänker göra det?

- Nej, Leo, nej nej.

Sedan var hon tyst igen, och det fanns ingen fråga jag kunde göra. Jag visste inte hur jag skulle stå ut. Till sist slöt jag ögonen och lutade mig tillbaka i stolen, undergiven inför något okänt, men oundvikligt. I minnet dök där upp en ung man, som vi haft under sprutan, han som först hade talat om de hemliga sammankomsterna i dårarnas sekt. Han hade sagt något om det hemska i att tiga, om hur hjälplöst blottad en tigande är, och jag förstod honom just nu.

- Jag vill tala med dig, sade hon äntligen med svårighet. Länge. Du måste höra på. Vill du det?

- Ja, sade jag. Linda, jag har gjort dig illa.

Hon log ett litet darrande leende.

- Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld, sade hon. Men det räcker inte. Efteråt har jag förstått, att antingen måste jag dö av skam, eller också måste jag fortsätta frivilligt. Får jag fortsätta? Vill du ha lite mer av mig, Leo?

Jag kunde inte svara, och från och med nu kan jag inte redogöra för vad som hände inom mig själv, eftersom inte den minsta del av mig gjorde annat än lyssnade. Jag har den bestämda uppfattningen, att jag ända dittills aldrig hade lyssnat i hela mitt liv. Vad jag förut kallade lyssna var väsensskilt från detta. Då hade mina öron gjort tjänst på sitt håll, mina tankar på sitt, mitt minne registrerat allt mönstergillt och mitt intresse ändå legat någon annanstans, jag vet inte var. Nu: jag visste ingenting annat än vad hon berättade, försvann i det, var hon.

- Du vet redan något om mig, Leo. Du vet, att jag har drömt om att döda dig. I natt, när all skam och rädsla var borta, trodde jag att jag skulle kunna det, men nu vet jag att jag inte kan. Jag kan bara drömma förtvivlade drömmar. Och ändå tror jag inte det är rädsla för straff, som hindrar mig. Jag kanske kan förklara det senare. Det är något annat jag vill tala med dig om nu. Jag vill tala om barnen, och det - och det som jag har kommit underfund med om barnen. Det är långt. Jag har aldrig vågat säga något om det. Jag ska börja från början, med Ossu.

- Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss, att det måste bli en pojke? Jag vet inte, om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror jag skulle blivit förfärligt förolämpad, om det hade blivit en flicka - jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, som var en så lojal medsoldat, att jag själv gladligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont - ännu så länge nödvändigt. Visst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män - men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män, och nya kvinnor också förstås, som i sin tur kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga - man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort stort värde - hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd. Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet, att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående. Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara var ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det - skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum? Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på en tiden, Leo.

- Ja, så såg jag honom växa och börja gå, och under tiden gick jag med Maryl. Sedan jag väl slutat amma honom, såg jag honom ju bara mornar och kvällar, innan jag gick till mitt arbete om morgonen och när jag kom hem om kvällen - men det var så underligt. Jag visste med hela min övertygelse, att han var Statens, att han redan uppfostrades i barnvåningen hela dagen till en blivande medsoldat och att samma uppfostran sedan skulle fortsättas i barnlägret och i ungdomslägret. Frånsett arvsmassan, som jag ju visste var viktig - och i vårt fall fullt i sin ordning, så långt det kunde kontrolleras - och som ju för resten inte heller är "vår" egendom, eftersom den är ärvd från andra medsoldater före oss - så hade jag alldeles klart för mig, att hans blivande väsen berodde på hans chefer i barnvåningen, i barnlägret, i ungdomslägret, på deras eget exempel och på de regler de följde i sin uppfostran. Men jag kunde inte låta bli att lägga märke till en rad lustiga smådrag, som jag kände igen från dig och mig själv. Jag lade märke till hans sätt att rynka på näsan, och jag tänkte: Så lustigt, så gjorde jag själv när jag var liten! - På så sätt kom jag tillbaka i min son. Det var en stolt känsla: i honom höll jag nästan på att växa upp till man! Och jag lade märke till hans skratt, som påminner så mycket om ditt. På så sätt fick jag nästan vara med om din barndom. Och hans sätt att vrida på huvudet, du vet, och något i formen på ögonen - - Det var inte konstigt alls, men det gav mig en brottslig känsla av äganderätt. "Det märks att han är vår", tänkte jag, "son", tillade jag skuldmedvetet, för jag visste ju att det inte var någon lojal känsla. Den var inte det, nej, men den fanns där. Det värsta var att den blev starkare, och allra starkast när det gällde den lilla ofödda jag bar på. - Du minns kanske, att Maryls födelse var komplicerad och tog lång tid? Det är säkert vidskepelse, men jag inbillade mig redan då, och jag har inte kunnat bli kvitt den tanken, att det berodde på att jag var så ovillig att släppa henne ifrån mig. När Ossu föddes, var jag ännu en mor helt i Statens anda, en som bara föder åt Staten. Då Maryl föddes, var jag en självisk, en snål djurhona, en som födde åt sig själv och tyckte hon hade rätt över det hon födde fram. Mitt samvete sa mig, att jag hade orätt, att sådana tankar inte fick tänkas, men inga känslor av skuld och skam kunde driva bort den där girigheten, som hade vaknat i mig. Om jag har några anlag för härsklystnad - de är inte stora, Leo, medge det! - men de finns - så kom de fram under tiden efter Maryls födelse. De korta stunder Ossu var hemma, bestämde jag över honom, härskade över honom så mycket jag kunde, bara för att känna att han ännu var min. Och han lydde - för lär man sig något i barnvåningen, så är det ju först och främst att lyda order, och jag visste, att det åtminstone hade jag rätt till ännu så länge, det hörde till Statens vilja och medsoldaternas fostran. Men det var ju bara förevändningar. Inte var mitt sätt mot Ossu egentligen någon gärd åt Staten. Det var ett försök att ta ut allt av äganderätt som kunde tas ut på den korta tid jag ännu hade honom kvar i hemmet.

- Då Maryl föddes, var jag själv förvånad över hur lugnt jag tog att hon var en flicka, kanske inte bara lugnt för resten: jag var till och med nöjd. Hon var inte i första hand Statens så mycket som en pojke skulle varit, hon var mer min - hon var mer jag, eftersom hon var flicka.

- Hur ska jag beskriva det jag sedan fick vara med om? Du vet, Maryl är ett underligt barn. Hon var varken du eller jag. Det är möjligt, att några farföräldrar eller morföräldrar har dykt upp i hennes väsen - men jag visste det inte, och det låg så långt tillbaka. Hon var helt enkelt Maryl. Det låter så enkelt, men det var så underligt. Hon måste ha sett saker och ting på ett eget sätt redan då, redan innan hon kunde tala. Och sedan - ja, du vet. Du vet, att hon är något för sig.

- Jag märkte, att mitt giriga grepp hade lossnat. Maryl var inte min. Långa stunder kunde jag sitta och höra hur hon sjöng för sig själv, eller läste eller vad jag ska kalla det - fantastiska drömhistorier, som hon aldrig hade lärt sig i barnvåningen. Var hade hon dem då ifrån? Inte kan drömsagor följa med arvsmassan och dyka upp i sena led! Hon hade sin egen melodi, och hon hade den inte från oss och inte från barnvåningen. Förstår du, att tanken gjorde mig vimmelkantig och förskräckt? Hon var Maryl. Hon var inte likadan som någon annan. Inte en formlös lera, som du eller jag eller Staten bara hade att forma efter vilket mönster som helst. Inte min egendom och skapelse. Jag var fascinerad av mitt eget barn, på ett nytt, skyggt, främmande sätt. När hon var i min närhet, var jag stilla och avvaktande. Det gick upp för mig, att Ossu väl också var något för sig, fast han redan hade kommit så långt att han förstod sig på att gömma sig. Jag ångrade att jag hade varit så girig över honom, och jag lämnade honom äntligen i fred. Den tiden var full av undran och spänning och liv.

- Då upptäckte jag att där var ett nytt barn på väg. Ingenting var väl naturligare - men för mig blev det något överväldigande. Att jag var rädd är inte rätta uttrycket. Jag var inte rädd för att något skulle hända mig, inte för födseln eller något sådant. Jag var skräckslagen därför att jag tyckte att jag urskilde det ofattbara för första gången. Det skulle bli mitt tredje barn, och ändå tyckte jag att jag aldrig förrän då hade vetat vad det var att föda. Det föll mig inte in mer, att jag var en för påkostad produktionsmaskin. Inte var jag en girig ägare heller. Vad var jag då? Jag vet inte. En som inte själv rådde över vad som skedde - och ändå nästan upplyft till extas för att det måste ske genom mig. Inne i mig levdes ett väsen fram - och det hade redan drag - det hade redan egenart - och jag kunde inte förändra den - - - Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup - - -

- Så länge måste jag tala, och ändå vet jag inte om du förstår mig. Jag menar: om du förstår, att det är något under och bakom oss. Att det skapas i oss. Jag vet att det här inte får sägas, för det är bara Staten, som äger oss. Men jag säger det ändå till dig. Allting är meningslöst annars.

Hon tystnade, och jag satt stum, fast det kändes som om jag ville skrika. Här är allt det jag har kämpat emot, tänkte jag som i dröm. Allt det jag har kämpat emot och varit rädd för och längtat efter.

Hon visste ingenting om dårarna och deras ökenstad, och ändå skulle hon falla under lagen lika obönhörligt som de, hon som drömde om ett annat sammanhang än Statens. Dessutom: jag skulle göra det själv. Kände jag inte redan detta andra sammanhang, laglöst och ofrånkomligt, mellan henne och mig!

Jag skälvde från huvud till fot. Jag ville säga: ja, ja! Det skulle varit en lättnad som när en alldeles uttröttad människa får falla i sömn. Jag var löst ur ett sammanhang som höll på att kväva mig och räddad in i ett nytt, självklart, enkelt, som bar men inte band.

Mina läppar brottades med ord som inte fanns och inte kunde sägas. Jag ville gå, jag ville handla, jag ville bryta allt och göra allt nytt. Det fanns ingen värld för mig längre, ingen plats att bo på. Ingenting annat än det fasta sammanhanget mellan Linda och mig.

Jag gick fram till henne, föll på knä på golvet och lade huvudet i hennes knä.

Jag vet inte, om någon människa har gjort så förr eller om någon kommer att göra det igen. Jag har aldrig hört talas om det. Jag vet bara att jag var tvungen, och att det innehöll allt det jag ville säga och inte kunde.

Hon måste ha förstått det. Hon lade handen på mitt huvud. Vi förblev i den ställningen länge, länge.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free