- Project Runeberg -  Kallocain /
Sjuttonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sjuttonde kapitlet

Sent på natten sprang jag upp och sade:

- Jag måste rädda Rissen. Jag har angivit Rissen.

Hon frågade inte. Jag rusade upp till portvakten, väckte honom och bad att få låna hustelefonen. Då han hörde, att det gällde ett samtal med polischefen, gjorde han inga svårigheter.

Till Karrek var det omöjligt att komma fram, han hade givit sträng order om att ingen fick störa honom om natten. Efter mycket krångel och spring hit och dit kom äntligen en förnuftig vakt till telefonen och lugnade mig med att inget ärende ju ändå kunde avgöras i natt. Ville jag däremot träffa polischefen en timme före arbetstid i morgon bittida, skulle han i varje fall underrätta honom, och jag kunde infinna mig i tid och höra efter om han tog emot.

Jag återvände till Linda.

Fortfarande frågade hon inte. Jag vet inte om det var för att hon förstod allt eller för att hon väntade på att jag själv skulle säga något. Men jag kunde inte tala, inte ännu. Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu ville tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord. Ännu behövdes det inte heller. Jag hade sagt vad jag måste - och Linda hade förstått mig - då jag lade huvudet i hennes knä.

Vi teg igen, men det var en tystnad av annat slag än den som förr hade plågat mig. Nu var det bara att vi väntade tåligt tillsammans, och vi var över det svåraste.

På natten, då ingen av oss kunde somna, sade Linda:

- Tror du det finns fler som har varit med om det här? Kanske bland dina undersökta. Jag måste finna dem.

Jag tänkte på den genomskinliga lilla kvinnan, som jag stött ut ur hennes falska tillförsikt med en sådan avundens njutning. Vilken bitter misstro hade hon kommit fram till nu? Jag tänkte på dårsekten, som låtsades sova bland beväpnade. Det var väl allesammans i fängelse vid det här laget.

Senare sade hon:

- Tror du det finns fler som har varit med om det där - andra? Som har börjat förstå vad det är att föda? Andra mödrar? Eller fäder? Eller älskande? Som inte har vågat säga vad de har sett, men vågar när någon annan vågar. Jag måste finna dem.

Jag tänkte på kvinnan med den djupa rösten, hon som hade talat om det organiska och det organiserade. Hade hon undgått fängelset, så visste jag i alla fall inte var hon fanns.

Och senare, långt bortifrån, som ur ett hav av sömn:

- Kanske det kan växa fram en ny värld av sådana som är mödrar - antingen de är män eller kvinnor, och antingen de har fött barn eller inte. Men var finns de?

Då sprang jag upp och blev klarvaken och tänkte på Rissen, som hela tiden hade vetat vad som fanns i mig och trevat och sökt efter det, tills jag hade överlämnat honom åt döden. Jag stönade högt och tryckte mig häftigt till Linda.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free