Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småstadsbilder - Fäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄST
121
»Ne-nej. Varför har hon kommit till staden nu? Det
var ju en bra plats hon hade i Stockholm. Det är väl
inte...»
»Å, tycker du. Hon har, min själ, skinn på näsan.
Men ser du, käringen — mor hennes — är sjuk och
kommer väl aldrig upp mer. Hon skulle hem och bereda
henne till döden. Skall du bjuda upp jäntan?»
»Varför inte!»
»Gör inte det!»
»Varför det?»
»Hon dansar inte.»
. Göransson skrattade, så att han fick tårar i ögonen.
Nordensson, hans vän och gynnare, ville anses för kvick,
och Göransson fick därför emellanåt pliktskyldigast dra
på smilbandet när Nordensson talade. Göransson hade
emellertid ett stort huvudbry att rätt applicera
skrattsalvorna. Ty han fann alt, som Nordensson sade, lika tjockt.
Ingeriör Callmén stod och betraktade Maria. »Hon
är vacker», tänkte han.
Och vacker var hon. Det ljusa håret låg som ett
friskt vattenstänk kring den höga pannan. Ögonen —
djupblå — glänste «om sammet.
»Synd att man inte skall kunna slänga käft med
kvin-folk, annars kunde man sitta över en dans hos Maria
Hedlund», tyckte Göransson.
»Det är synd om flick-kraken», svarade Nordensson.
»Om jag skulle offra mig.»
Han gick också och satte sig hos henne vid polkans
början, men kom snart tillbaka.
»Vart du avfockad?» dristade sig Göransson att fråga.
»Sällan! Hon är en särdeles tråkig persedel. Ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
