Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åkerns folk - »Märkt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄRKT
255
Och när vagnen krökte in i skogsdungen vid stora
landsvägen, och hon inte längre såg Erik stå i köksfönstret
och se efter henne, tyckte hon sig ha sett gården för
sista gången. Och nu kändes icke de sår, hon fått där.
Blott de ljusa minnena stodo fram. Det var dock bra
mycket vänligt, hon upplevat där! Här hade hon fått arbeta
sig upp ur dyn. Det hade kanske aldrig gått annars.
Och nu hade det gått så lätt!
Det spirade och växte runt omkring henne.
Björklöven började slå ut, och hela jorden klädde sig i grönt.
Och även i hennes själ var det något, som växte. Även
hon hade genomgått sin vinter, och den hade varit
pinande hård och kall, men nu var det vår. Isen smälte
för blida förhoppningars värme, och över hjärtemark föll
tårarnes stilla, uppfriskande rägn.
Medvetandet om, att hon aldrig kunde bli Eriks hustru
trängde sig nu på henne tydligare än nånsin. Det var
såsom hade avståndet gjort henne skarpsyntare. Det rent
av lugnade henne, att det icke kunde ske. Ty annars
hade hon ju undgått straff för sin första ungdoms
felsteg, och hon ville så gärna därför göra det största offer.
Han skulle så småningom glömma henne: den kärlek,
som inte får mottaga något, slappas snart. Men hon skulle
aldrig glömma honom, ty vad än inträffade, kunde hon
ej glömma sin stora tacksamhetsskuld till honom. Den
känslan kunde aldrig förgå.
En vecka därefter skrev Erik:
Kära snälla Mari!
I går fick jag stämning från länsman. Han yrkar ansvar
å mig för våld mot honom såsom tjänsteman, stadd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
