Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två - En sommarsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSAGA
477
en främling, söker upp mig i mina ensligaste vrår, där
jag vill vara för mig själv och ser tvärt igenom mig —
vem är ni?»
»En av ert eget släkte — en ensam. Men en, som
sett flera illusioner brista än ni... En som känner
sympati för detta slags människor, och som kanske kunde
ge er det förlösande ordet.»
»Förlåt mig!» sade hon och sträckte ut handen, i
det hon såg på mig med ett par fuktiga ögon. »Förlåt
mig, om jag varit orättvis! Men låt mig slippa säga eller
höra något nu... nu.»
Jag höll hennes hand en stund i min och så släpte
jag den plötsligt.
»Det är kanske jag, som skulle be om förlåtelse»,
sade jag, med en flyktig, urskuldande blick på henne.
Det hade rört sig något inom mig, som jag för länge
sedan trott vara dött — något, som jag icke fick visa
henne, ty hon, som icke kände mig, kunde missförstå
det: en stickande känsla av sorg över att vara den
ensamme man jag var, en brännande trånad efter en smula
sympati att bäras uppe av. Men det var blott för ett
ögonblick.
Vi gingo tysta strandvägen hemåt till prästgården,
där vi icke visade våra egna ansikten. Jag förvånade
mig över hennes skicklighet att även inför sina egna
kunna anlägga den mask, hon bar, på samma gång jag
förundrade mig över, varför hon gjorde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
