Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två - Selma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
SAXO A’: UNDER KAMPEN FÖR HRÖD
Skolan slöt; jag kom ut i världen, och vi skildes.
Jag gömmer ännu breven ifrån dig, och när jag nu läser
om dem kan jag icke annat än beundra den taktfullhet
de förråda. Inte ett ord om kärlek — men är det inte
ändå kärlek, som skälver i ordens klang?
Mins du sista gången vi träffades?
Du hade avskedsbjudning för dina bekanta — du
skulle resa till Amerika med dina föräldrar. Det var ingen
som tog mig eller dig i ringlekarne — de sparade oss
åt varandra, såsom hade det skett genom en tyst
överenskommelse.
Du skulle följa mig halvvägs. Vad var det, som
gjorde, att vi betraktade skolgården som milstolpe?
Sommarnatten var så istilla. Det var något heligt över
ali naturen och i våra själar. Ej ord om kärlek — knapt
något annat häller. Vi suto där blott hand i hand, kind
mot kind. Varför talade vi ej. Var det ej kärlek, detta
vi kände så djupt och varmt?
Slutligen reste du dig upp.
»Adjö, Johan! Jag känner, att vi aldrig skola återse
varandra men också, att jag skall få höra talas om dig.»
Dina kära, vackra ögon, Selma! Detta blåa djup, ditt
ljusa hår, din rosenkind... Jag ser dig så väl, när jag vill.
Mina läppar darrade så, att jag ej kunde få fram
ett ord. Jag kunde blott kasta händerna om din hals ...
Selma, Selma, varför grät du så förtvivlat då du slet dig
lös och sprang och varför sjönk jag så maktlös ner på
stenbänken, att jag ej ens kunde vinka avsked åt dig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
