Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Alla philosophiens uppgifter” — yttrar Kant i sina
Prolegomena — ”ligga outplånliga i det menskliga förnuftet
och man måste förmoda, att det icke är omöjligt att finna
en lösning af dessa problemer, såframt ej menniskan i sjelfva
sitt innersta väsende skall innehålla en motsägelse.” På
grund af den i dessa ord uttalade öfvertygelse slöt Kant,
att orsaken till den fullkomliga anarchie och upplösning,
som på bans tid rådde inom den philosophiska verlden,
vore att söka i bristen på den rätta philosophiska
methoden; ty — menade han — methoden kan väl ej
vara annat än den eviga lag, som sanningen sjelf har
pålagt menniskan, för att bon skall kunna komma till dess
kunskap: det nödvändiga bandet mellan kunskapens object
och det kunskapssökande subjectet. Det måste fördenskull
— slöt Kant vidare — vara möjligt, alt, genom
upptäckandet af denna hittills saknade rätta method, höja
philosophien till rangen af en verklig vetenskap, samt
derigenom inom dess område åstadkomma en reform, liknande den,
som Baco frambragte inom physiken[1]. Det var denna
hittills saknade rätta method, som Kant trodde sig hafva
funnit, och hvilken han, i motsats till den förut vanliga
Dögmatiska, kallade den Kritiska. Skillnaden mellan dessa
båda methoder, såsom Kant angaf den, bestod i
allmänhet deri, att den förra, utan föregående undersökning af
den menskliga kunskapsförmågan, med blindt förtroende
till förnuftets krafter, vänder sig till det, som synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
