- Project Runeberg -  Framställning af Den Philosophiska Methodens utveckling från kant till Hegel. Academisk Afhandling /
4

(1850-51) Author: Axel Nyblæus With: Fredrik Afzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgöra all forsknings bufvudföremål, neml. frågan om Guds
och tingens väsende; då deremot den sednare har att
grunda all speculativ philosophie på en granskning af den
menskliga kunskapsförmågan i hela dess vidd och alla dess
yttringar, för att derigenom utröna huruvida den är
mägtig eller icke af en dylik insigt[1].


[1] Kant, Krit. d. r. V. ed. Rosenkr. (Supplement II) p.
682. ”Dogmatism ist das dogmatische Verfahren der reinen
Vernunft ohne vorangehende Kritik ihres eigenen Vermögen.”
Jmfr (Die Disciplin. d. rein. Vern. im polem. Gebr.) p. 587.
”Der erste Schritt in Sachen der reinen Vernunft, der das
Kindesalter derselben auszeichnet, ist dogmatisch. Der ...
zweite Schritt ist Skeptisch und zeigt von der
Vorsichtigkeit der durch Erfohrung gewitzigten Urtheilskraft. Nun ist
aber noch ein dritter Schritt nöthig, der nur der gereiften
und männlichen Urtheilskraft, welche feste und ihrer
Allgemeinheit nach bewährte Maximen zum Grunde hat, nämlich
nicht die Facta der Verounft, sondern die Vernunft selbst
nach ihrem ganzen Vermögen und Tanglichkeit zu reinen
Erkenntnissen a priori, der Schätzung zu unterwerfen, welches
nicht die Censur, sondern Kritik der Vernunft ist, wodurch
nicht bloss Schranken , sondern die bestinmten Grentzen
derselben, nicht bloss Unwissenheit an einen oder anderen Theil,
sondern in Ansehung aller möglichen Fragen von einer
gewissen Art, und zwar nicht etwas nur vermuthet, sondern aus
Principien bewiesen wird.”

Väl har man velat jäfva Kant rättigheten att stämpla
hela den föregående philosophien, med namn af dogmatisk,
och anmärkt att den uppgift, han gjorde sig, att uppmäta den
menskliga kunskapsförmågans fält, redan låg förebildad hos de
föregående, nemligen Locke och Leibnitz; men ingen af dessa
hade dock uppfattat problemet i den vidsträckta och djupa
betydelse, som Kant. Väl hade Leibnitz bekämpat Lockes
åsigt af själen såsom en tabula rasa, på hvilken erfarenheten
tecknar sina bokstälver, och sökt att uppvisa, det begreppen
om väsende, substans, enhet, orsak, möjlighet och, i
synnerhet, nödvändighet ej kunna härstamma utur erfarenheten,
utan måste leda sitt ursprung från själen sjelf. Men
ingenstädes hade Leibnitz till deras inre väsende och i
sammanhang med hvarandra betraktat dessa utöfver erfarenheten
liggande begrepp, utan stannade vid strödda, sporadiska
yttranden. Först Kant företog sig att fullfölja dessa begrepp ”zu
ihren ersten Keimen und Anlagen im menschlichen Verstande,
in denen sie vorbereitet liegen, bis sie endlich bei Gelegenheit
der Erfahrung entwickelt werden” Krit. d. rein. V. p. 67.

Hegel åter anser äran af detta Kants företag såsom högst
tvetydig, och yttrar gäckande i sin philosophiens historia (2:a
Uppl. Berlin 4844. B. III. p. 504), att den kritiska
philosophiens grundtanke, att göra undersökningen af vetandets
instrument till en nödvändig förutsättning för metaphysiken,
erinrar om den vise skolastikerns föresats ”att lära sig simma
innan han vågade sig i vattnet.” Ty — tillägger han —
denna undersökning kan endast ske på vetandets egen väg,
medelst vetandet sjelft, och huru man skulle kunna förskaffa
sig en kunskap före all bestämd kunskap, bemägtiga sig
sanningen före sanningens innehåll, låter ej begripa sig. Hegel
glömmer dock härvid, att Kant ej ville söka ett vetande före
allt bestämdt vetande, utan — såsom Hegel sjell säger — är
det kunskapsorganet d. v. s. det theoretiska förnuftet —
således ett bestämdt object — som Kant vill lära känna
innan han vågar sig vidare ut på speculationens haf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jun 26 23:41:31 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kanthegel/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free