- Project Runeberg -  Framställning af Den Philosophiska Methodens utveckling från kant till Hegel. Academisk Afhandling /
13

(1850-51) Author: Axel Nyblæus With: Fredrik Afzelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medfödda begrepp. Deri låg nu implicite, att intelligensen ej
kunde betraktas såsom en hvilande substans, utan såsom
en lefvande, sig sjelf åskådande verksamhet, som i följe
af sin egen natur måste yttra sig på ett bestämdt sätt.
Denna conseqvens, som Kant åtminstone icke uttalat, eburu
han synes på väg dertill i sin kritik af den rationella
psychologien, drog nu Fichte med fullt medvetande om dess
betydelse[1]. Han måste derföre närmare reflectera öfver den
ursprungliga verksamhet, som skulle utgöra intelligensens
väsende. Äfven dervid behöfde han endast fullfölja Kants
anvisning. Änskönt det nemligen var ett af kritiska
philosophiens förnämsta resultater, att det empiriska
medvetandets modificationer, emedan de alla uppfattas af det inre
sinnet eller äro i tiden, endast lära oss att känna
intelligensen såsom phænomen, men ej i och för sig sjelf, så
angaf likväl Kant tvänne punkter, der intelligensens sanna
väsende åtminstone i någon mon framblickar, neml.
apperceptionens ursprungliga, synthetiska enhet
eller det rena sjelfmedvetandet och viljans avtonomie,
af hvilka den förra ligger till grund för det empiriska
medvetlandet och just derföre icke sjelf kan vara empirisk, och
den sednare förutsältes för den moraliska lagens möjlighet
och derföre måste utgöra förnuftets sanna väsende i
praktiskt afseende. Fichte, som på en gång betraktade
förnuftet i tbeoretiskt och praktiskt afseende, sammanfattade
alla dessa Kants mera osammanhängande och endast med
halfklar sjelfbesinning framkastade antydningar uti en enda
brännpunkt, och fick derigenom sitt absoluta Jag, som var
en act af absolut sjelfbestämning och sjelfåskådning i
oupplöslig förening. Ur "denna lika "reella, som" ideella princip


[1] Philos. Journ. Bd. V. pp. 27, 34, 35. ”Die Intelligenz
sieht sich selbst zu; und in dieser unmittelbaren Vereinigung
des Seyns und des Sehens, besteht die Natur der Intelligenz.
. . . Sie ist dem Idealismus ein Thun, und absolut nichts
weiter. Die Intelligenz handelt; aber sie kann, vermöge ihres
eigenen Wesvens, nur auf eine gewisse Weise handeln.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jun 26 23:41:31 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kanthegel/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free