Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
existenser är likväl begreppet inneboende och förknippar dem,
genom momentet af sin allmänhet, till enhet med hvarandra.
Begreppet hänför sig sålunda uti det särskilda — då det
blott är ett försvinnande moment — på sig sjelft allena,
ehuru på ett negativt sätt, eller är, för alt begagna Hegels
uttryck, ”uti det särskilda negativ (d. v. s. sig från sig
sjelf åtskiljande) enhet med sig.” Såsom denna absoluta
negativitet och idealitet är begreppet den sig på hvarje punkt
i universum framarbetande och i menniskan sig sjelf
fattande och förnimmande subjectivitetens princip[1], mot
hvilken såsom dess motsats objectivitetens spher framträder.
Och liksom uti subjectivitetens spher det yttre, objectiva, är
upphäfdt i tanken, så är deremot i objectivitetens spher
tanken blott potentiell, i det yttre försjunken.
Men änskönt begreppet sålunda delar sig i motsatta
spherer, eller i momentet af sin allmänhet, såsom
subjectivitet, särskiljer sig från sin i momentet af sin särskildhet
realiserade objectivitet, så är det likväl å andra sidan,
såsom concret begrepp, den sig oupphörligen ånyo alstrande
enheten af dessa motsatser. Såsom sådant är det det
Enskilda[2]; Det enskilda är sålunda ständigt den concreta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
