Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
process, genomlöper trenne stadier i sin utveckling. Ideens
första stadium är ideen såsom lif, d. ä. ideen i sin
omedelbarhet. Dess andra stadium är förmedlingens eller
differensens form och detta är ideen såsom sanningens idee (die
Idee als Erkennen) hvilken företer sig i den dubbla
gestalten af den theoretiska och practiska ideen. Sanningens
process åter har till sitt resultat återställandet af den genom
åtskillnaden rikare vordna enheten, och detta gifver den
tredje formen eller den absoluta ideen, hvilket sista
stadium af den logiska processen tillika visar sig såsom det i
sunning första och genom sig sjelf varande” [1].
*
Dialectiken är den Hegelska lärans nerf och kärna och
så innerligt sammanväfd med hela systemet, att vi ej
ansett oss kunna angifva dess grundtanke, utan att tillika
försöka en teckning af hela den systematiska byggnadens
grundval, Logiken, i dess allmännaste contourer. Dialectiken
bildar det sammanhang, hvari allt framträder, och pretenderar
ej blott att utgöra den subjectiva tankens nödvändiga
rörelse, utan derjemte att i denna afspegla det i universum
inneboende förnuftet, eller att liksom i ett slag utveckla både
tankens och tingens universalformer och principer. Frågan
om den Hegelska lärans sanning beror sålunda ytterst på
frågan, huruvida den dialectiska method, som den
uppställer, med rätta kan kallas den sannt philosophiska.
Alt inlåta oss i någon utförligare granskning bäraf,
liksom af dermed förknippade frågor: om processens
kategori, såsom Hegel förmenar, verkligen uttömmer det
absolutas begrepp; om ens den menskliga personlighetens rent
andeliga väsende, dess makt att i det theoretiska tänkandet
och den rena sedliga viljan negera och öfvervägande
naturbestämdhet ur densamma ensamt låter förklara sig — att
inlåta oss i någon närmare granskning häraf, skulle, äfven om
den stode i vår förmåga, alltför mycket leda oss utöfver de
[1] Encyklop. Th. I. p. 391.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:25:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kanthegel/0037.html
