Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändiga och aprioriska (d. ä. i subjektet själft grundade) bestämdhet,
som tillkommer människan såsom kunskapsförmåga, uppenbarar sig
såsom en form hos ett sinligt och tillfälligt innehåll. Den mänskliga
viljans a prioriska bestämdhet åter framträder såsom en mot
det sinliga innehållet riktad fordran, en omständighet, som med
nödvändighet hänvisar på en kausalitet af annan art, än den sinliga
— en kausalitet efter frihet[1]. Här är fråga om frånvaro af
all bestämdhet af ett annat, följaktligen om bestämdhet genom sig
s.jälf, om avtonomisk bestämdhet. Häri uppenbarar sig tydligen en
verklighet af annan art än den sinliga, som är heteronomiskt bestämd,
här röjer sig ett osinligt väsen hos människan, ett ens noumenon.
Genom att fatta, och fasthalla den goda viljan såsom ett
uttryck för människans osinliga väsen, hennes ens noumenon, har
Kant mot all evdemonism vindicerat de sedliga bestämningarries rationella
renhet. Genom att göra den sanningen gällande, att den
goda viljan sasom blott sadan är den form, i hvilken ensam det
sedliga lifvet kan tänkas framträda, eller med andra ord genom att
se detta lif just ur dess praktiska synpunkt har han höjt sig icke
blott öfver alla tiders evdemonism, utan jämväl öfver de äldre, ofullkomligare
former af etisk rationalism, som mer eller mindre afgjordt
fattat sedligheten såsom en teoretisk bestämdhet hos människan
eller åtminstone sasom till sin aktualitet beroende af teoretiska
lagar: (”Den, som vet det rätta, han gör ock det rätta” —
Plato — ”Viljan följer förståndet” — Leibnitz). Se vi emellertid
till, hvad det sagda på den Kantiska ståndpunkten i själfva verket
måste betyda, så är det en gifven sak, att här, där all bestämdhet
af nagot, som ej i den bestämde själf har sin grund, måste
anses inskränka dennes själfständighet, måste den mänskliga viljans
formella avtonomi äfven innebära hennes materiella eller, m. a. o.
det blifver omöjligt att upvisa ett konkret innehåll i denna vilja,
emedan detta innehall skulle innebära en inskränkning i .själfständighet
eller formell avtonomi hos viljan[2]. Människans goda vilja
är det enda sanna goda icke blott i den bemärkelsen, att alt sanskyldigt
godt maste framträda under hennes form eller ega sin godhet
genom att utgöra ett moment i henne och blott därigenom, utan
jämväl äfven i den, att det i den mänskliga viljan måste ega sin
realgrund, ty hos denna vilja låter ingen bestämdhet tänka sig, som
ej, icke blott till sin form, utan äfven till sitt innehåll är en själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
